För att uttrycka mig milt har jag aldrig varit särskilt idrottsintresserad, det kan alla som känner mig intyga. Och supportrarnas beteende på läktarna har jag ibland varit oförstående road av.
Men nu finner jag mig själv allt som oftast stående framför den här tomaten, taktfast skanderande Mog-na! Mog-na! Mog-na! Mog-na!
Det är den som har kommit längst. Den har en aningen varmare ton, en anstrykning av gult, som tyvärr inte syns så väl på bilden. Men jag tror att den kommer att vinna.
Den växer på en av busktomaterna som står ute och jag är noga med att alltid vända just den sidan mot solen när jag flyttar runt den på terrassen.