Nu eller aldrig

Igår var det Heda gammaldags marknad. En lagom stor tillställning, med framför allt hantverk och mat från små lokala producenter, som det redan blivit tradition för mig att besöka. Vackert väder var det också.

Försäljarna ombeds klä sig som man gjorde vid förra sekelskiftet.

Några gamla fina bilar fanns det också. Jag är inte alls bilintresserad, men sådana här godingar kan man ju inte annat än njuta av. Bara en sådan sak som ekrar av trä!

Underhållning finns det också. Jag satt på en grässlänt och åt jordgubbar men jag lyssnade på visor framförda av ett par som verkade ha sett in i mitt huvud när det gäller musiksmak. Repertoaren var omväxlande och sträckte sig över ett långt tidsperspektiv, men de de hade lyckats pricka in bra många av mina favoriter.

Konstutställning var det också och där blev jag kär. Tavlan var på tok för stor både för min plånbok och mina väggar. Men jag blev sittande på en välplacerad stol och njöt en bra stund. Tavlan var så pass stor, att när människor ställde sig framför den, stämde proportionerna och gav illusionen av att de faktiskt stod framför havet på riktigt. Bilden gör inte tavlan rättvisa, men jag visar den ändå. Konstnären heter Vivian Mansfield och är uppenbarligen galet bra på att måla vatten.

På hemvägen tog jag några kort på slätten. Det är så vackert nu!

Ja, sedan kom eftermiddagen och den blev ännu bättre. Jag fick några timmars besök av goda vänner som jag inte träffat på länge. Skulle tippa på att det är fem år sedan sist. Vi bor inte så hemskt långt från varandra, sedan jag flyttade hit. Men jag har haft mycket med huset och annat och de är småbarnsföräldrar. Lätt då att det liksom inte blir av. Men nu var de i närheten på sin semesterturné och hörde av sig för att se om det passade. Så kul det var att träffas!