Tomattrauma

oktober 7th, 2017

Ett av de få traumatiska matminnen jag har från barndomen handlar faktiskt om tomater. Jag gillade det absolut inte som barn, så den dagen på lågstadiet när vi fick tomatsoppa bad jag on jättelite – och fick så klart ett par rejäla skopor. Och jag kunde bara inte förmå mig att äta, bara att sitta där framför tallriken gav mig kväljningar.

Till sist var det bara jag kvar i matsalen och två eller tre av mattantena kom och satte sig vid mitt bord för att försöka få mig att i alla fall ta några skedar. Men det gick ju bara inte.

Till sist ringde det in och när jag inte kom till lektionen gick fröken och letade efter mig. När hon dök upp i matsalen och påpekade att rasten var slut, var ju mattanterna tvungna att låta mig gå. När vi kommit ut, sa fröken åt mig att gå hem och se till att få lite mat och sedan komma tillbaka så fort jag kunde. Vilket bevisar att jag faktiskt hade världens bästa fröken. Vi skriver förresten fortfarande julkort till varandra. :-)

Det var inte förrän jag passerat tjugo och arbetade som förskollärare som jag blev tomatsoppsomvänd. För en dag fick vi denna förhatliga rätt på dagiset där jag jobbade och eftersom jag åt med barngruppen den dagen, gick det ju inte att komma undan. Så jag tog lite grand, stålsatte mig, stoppade in en sked – och upptäckte att det var gott.

Men jag gillar fortfarande inte råa tomater. Det kanske kommer det också, någon dag…

3 Responses to “Tomattrauma”

  1. Cecilia skriver:

    Åh, timmarna på bamba! Jag fick alltid för stora portioner och fick sitta kvar hela rasten…märklig syn på barn och mat.
    Bra att du gav tomatsoppa en ny chans trots allt! Och fint med en snäll lärare!

  2. gunvor skriver:

    Det där hade jag glömt. Hoppas att det fanns någon mat hemma. jag hade en gång en diskussion med kostchefen i ett liknande ärende , då ho tyckte att barnen absolut skulle smaka! Hennes son hade då börjat skolan-gillade inte spenat- jag frågade hur vi skulle göra. Kan du tänka dej att då backade hon! JO,jo

  3. Anette skriver:

    Oj, vilket trauma! Kan inte minnas att vi fick sitta kvar om vi inte åt upp. Har väl förmodligen förträngt det…

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. And trackBack URL.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu