Men det lugnade sig snabbt, dynorna kom fram och jag fick nöjet att se en massa fina spetsar.

Lite provinsiell knyppling fanns också, en kvinna som ägnade sig åt dalknyppling och två kvinnor från Skåne. En av dem hade den här häftiga dynan.

Så var jag på Spetsmuseet för att se årets utställning. Tog lite bilder där också, det verkade helt tillåtet.

Häftig knyppling i storformat. Namnet är Jazz, formgiven av Brita Langvad och knypplad av Inga-Lis Löfquist.

Två alster av Ingrid Eggiman-Jonsson som jag stiftade bekantskap med förra året på slottsutställningen. Jag tycker hon är helt fantastisk.:

Birgitta Hulterström har gjort skålarna. Nog är de vackra. Och titta på skuggorna!

Ja, så blev det en liten bok också. Den är alldeles nyutkommen och innehåller fantastiska bilder. Kunde bara inte stå emot.

Det är ett trivsamt evenemang, det här. Man kanske skulle sitta med och knyppla något år…

Det finns en del musikstycken som jag verkligen, verkligen tycker om, men aldrig har lyckats få tag på titeln på. Idag var det just ett sådant orgelstycke som spelades som postludium i mässan. Förmodligen log jag fånigt så länge musiken pågick. Och vid kyrkkaffet passade jag på att fråga organisten vad det var. Så nu vet jag! Toccata ur Widors 5:e symfoni.

Sedan åkte jag in till Vadstena för att gå på föreläsning. Jag åkte i god tid, för att flanera lite på stadens gator i det vackra vädret. Och där stod minsann en grupp med blockflöjter, skalmeja, krumhorn och andra trevliga instrument och spelade gammal musik på allvar. De sjöng också förresten, och gjorde det mycket bra. Det var Liunga Pipare från Linköping. Dem måste jag hålla utkik efter i framtiden!

På fullt allvar tycker jag att att männen klädde sig snyggare förr. Det beror väl kanske på att jag föredrar kläder med mycket tyg. Jag älskar långa kjolar med mycket vidd, kaftaner, mantlar och annat där tyget rör sig. Så det här är definitivt bättre än jeans och T-shirt!

Och så var det föreläsningen då. Under rubriken Mitt textila liv berättade Ingrid Eggiman-Jonsson om sitt textilkonstnärsskap. Det var riktigt intressant att få höra om hennes textila arbete genom åren. Som att hon provade på knyppling väldigt kort på konstfack, men sedan inte rörde en knyppeldyna på 50 år. Och nu gör hon sådan här:

Där ser man – det är aldrig för sent!

Där pågick två utställningar. En med tyska spetsar i metall. Mycket fint, men kanske inte så användbart för gemene man. Det var spetsar av det slag man kan se på gamla porträtt av kungar och drottningar, och på en del kyrkliga textilier för de stora högtiderna. Men det fanns några moderna halsband som jag inte skulle haft något emot att bära.

Det jag riktigt fastnade för, var utställningen med knypplade och broderade alster av Ingrid Eggimann-Jonsson. Hon fanns representerad på slottets utstlänning också. Men här var det mer – och mer varierat. Titta bara!

Dessutom hade hon gjort en bilderbok för barn om en prinsessa som gör sin egen brudklänning så att säga från ax till limpa. Man kunde köpa reproduktioner av bilderna. Det föll jag för, så klart, och valde en bild där prinsessan sitter och spinner. Den ska få sin plats i ateljén.

Med anledning av Hemslöjdens 100-årsjubileum, pågår en spetsutställning på slottet. Den ville jag så klart se. Där fanns en del traditionella spetsar, men framför allt nya sätt att utnyttja tekniken. Fantastiska skapelser, verkligen! Som…

…fåglar av Ingrid Eggiman-Jonsson  …

…en vacker blå skål…

…halsband knypplade i metalltråd (svåra att fotografera, eftersom de befann sig i glasmontrar)…

…och det jag nog blev allra mest förtjust i: stickade ylletröjor med infällda spetsar i samma garn. De var så makalöst vackra! Tyvärr gör bilden dem inte rättvisa. Jag skulle verkligen vilja försöka mig på att göra något liknande någon gång. Men då måste jag samla myyycket mod först.

Som extra grädde på moset visade det sig att det var en teaterföreställning på slottet. Den skulle handla om Katarina Jagellonica, som jag kände till väldigt ytligt. Jag hade en aning om att hon var drottning av Sverige någonstans strax efter Gustav Vasa.

Nu fick jag mer kött på benen. Hon var gift med Gustav Vasas son Johan, som tog makten efter sin bror Erik, han som gifte sig med Karin Månsdotter.

Det var en enmansföreställning. Konstvetaren Eva Mattsson har dokumenterat hennes liv och spelade Katarina själv, iförd en fantastisk dräkt som var en reproduktion från mitten av 1500-talet. Den var alldeles underbar, svart med enligt uppgift 2 100 broderade pärlor på, underbart fall, vackra smycken till. Tyvärr fick man inte ta kort, annars skulle jag visat den. Lite extra roligt var det ju också att föreställningen ägde rum i Katarinas eget sovrum.

Jag är inte så bra på det där med historia. Antagligen för att skolan aldrig lyckades göra det intressant. Men när man får det levandegjort för sig på det här viset så är det en helt annan sak. Vilken tur att jag snubblade över detta!