I fredags var det Stora knyppeldagen i Vadstena. Det innehåller lite olika programpunkter, men roligast är att gå runt på gator och torg och titta på alla som sitter där och knypplar. Några kommer man i samspråk med och det är alltid roligt att prata med människor som delar ens intressen. Men i år var det ovanligt få knypplare – och besökare – eftersom regnet kom och gick. Kameran tog jag inte ens upp.

Den fick däremot jobba lite när jag var på spetsmuseet. Inomhus handlade det om estnisk spets. Mycket vackert att titta på. Utomhus var temat insekter och där tog jag några kort.

I går var det så Heda marknad. Det är en gammaldags marknad utan en massa tingel-tangel och skräp. I stället är det hantverk och mat från små lokala producenter. En scen med underhållning finns det också.

Jag brukar kunna tillbringa större delen av dagen där, men nu blev det bara en stund på förmiddagen, för det regnade hela tiden. Luftballonguppstigningen som förra året fick ställas in på grund av för varmt väder med åtföljande luftturbulens, regnade bort i år. Återigen fick kameran stanna tryggt i väskan.

Men handlade lite gjorde jag. Det jag direkt var ute efter var en skärbräda. Handlade ett par förra året som jag är så glad över och nu ville jag ha en lite större.

Lite ätbart blev det också: ostkaka, getost och smör. Har inte fattat förrän jag första gången smakade smör från en gårdsbutik vilken skillnad på smak det kan vara. Det är dyrare än på Konsum så klart, men ibland kan man ju unna sig.

Fast mest nöjd är jag med det oväntade. I ett stånd stod ett par som inte varit där förr om åren och sålde kläder och tyger från Indien, Malaysia och Indonesien. De sistnämnda var batiktyger med helt fantastiska mönster och jag föll som en fura. Jag hade svårt att bestämma mig, så till sist valde jag två tyger och då fick jag lite rabatt utan att ens be om det.

Märkena gjorde att jag kunde googla för att hitta mer information och då fick jag klart för mig vad de egentligen är gjorda för.

Själv tänker jag duk, en mer svensk sydd kjol eller rent av väggprydnad. Jag vet inte riktigt än.

När jag bara hade några tiotal meter kvar innan jag var hemma, kände jag en konstig kemisk, stickande röklukt. Jag tog ett varv runt bilen när jag parkerat och konstaterade att höger framhjul strålade ut värme. Däcket var svalt, men när jag tog av navkapseln, var metallen så het att regndropparna bara fräste till och försvann. Jag hade kunna välta bilen över ända och steka ägg om jag velat. Bilar är inte min grej, jag förstår inte mer än att något måste ligga emot något annat och skapa friktion, förmodligen bromsrelaterat.

Jag är väldigt tacksam för att jag kom hela vägen hem och inte blev stående på vägen. Fast nu vågar jag inte köra med bilen, så jag kom inte iväg till mässan idag. Därför känns det inte riktigt som söndag.

Jag berättade för grannen när hon var ute med hundarna och hon berättade vidare för sin man som sedan ringde på dörren och sa att han kan komma hit och titta på det i kväll. Vad skönt det är med snälla grannar! Nu får vi se vad han säger, om det blir att ringa verkstan i morgon eller om han vet hur man kan fixa det på egen hand. Usch, ibland är det där med bilar alldeles för spännande…

Så blev det ett besök på Spetsmuseet för att se på årets utställning. En del av den var ute i trädgården och där fanns plats för lite annorlunda saker. De här båda alstren gillade jag mest.

Kul idé att gjöra blomkrukan av fisklina, då tål den ju väder och vind. Undrar bara hur det är att knyppla med.

Jag hade tänkt avsluta med en rad flätor längst ned, men valde att bara göra en enda i mitten. Konturtråden syns inte jättebra på fotot, men alldeles lagom i verkligheten. Det är en tråd tunt vitt garn och två trådar guld, för lite diskret glitter.

Den första spetsen var en enkel nålbotten med vridning. Nu efteråt önskar jag att jag gjort en bit av den utan extra vridningar. Det är tydligen så att man kan styra glittrigheten på det sättet – ju fler vridningar, desto mera glitter.

Den är inte perfekt. Dels finns där en del direkta fel, dels är den lite ”vinglig” på sina håll. Jag tenderade att glömma en sträckning i staden, som man inte behöver tänka på i textil knyppling. Men det där är nybörjarfel, det kommer att ge sig.

Nu har jag börjat med en flätspets i två färger. Den tar längre tid, men jag tror att den kan bli riktigt snygg. Det här mönstret kan man variera på en massa sätt, men jag håller mig till den enklaste versionen just nu. Kanske att jag gör någon förändring när jag kommit en bit. De här första spetsarna ska hur som helst inte bli något, utan fästas på kartong och sättas in i knyppelpärmen.

Nu har jag vad jag behöver för den första spetsen, så då är det bara att ge sig på det.

När man knypplar får man lätt beundrande kommentarer, det ser ju så svårt ut. Och här känner jag att jag måste få lägga in en liten protest. Inte för att jag har något emot lite beundran, tvärt om. Men ibland är jag rädd för att en och annan som är nyfiken på knyppling skräms bort av att det verkar så komplicerat. Och det är förfärligt synd.

Naturligtvis har vi våra talanger på olika håll – och tur är väl det. Men rent objektivt tror jag faktiskt inte att knyppling är svårare än något annat. Själv tyckte jag att både stickning och vävning var svårare att lära sig.

När man knypplar (nu talar jag Vadstenaknyppling här, andra varianter kan se lite annorlunda ut) gör man i grunden bara en av två saker: antingen flyttar man en pinne till höger (korsning) eller till vänster (vridning) över en annan. Man arbetar för det mesta med två par, korsningen gör man med med de båda mittpinnarna, vridingen med tvåan och fyran från vänster räknat. Det finns tre grundslag enkel- eller halvslaget består av en korsning och en vridning. Lägger man till en korsning ytterligare, får man ett vävslag. Vridning igen ger ett hel- eller dubbelslag. Sedan förekommer det också extra vridningar som ibland görs på båda paren, ibland bara på det ena – men enligt fasta och konsekventa regler.

That’s it, skulle man kunna säga. Det är inte riktigt sant, så klart, det finns några få undantag. Men i stort sett är vad man gör. Grundslagen utförs i olika ordning och med nålar satta på ett bestämt sätt, alltihop väldigt strukturerat och enligt bestämda regler. När man väl lärt sig det, kan man få upp en avsevärt hastighet.

Min tro är att knyppling verkar så svårt för att det är ovanligt. Stickning, virkning och vävning har många stött på, och till och med provat själva. Man har åtminstone en liten aning om hur det går till. Knyppling har många aldrig sett utföras i verkliga livet och då verkar det så klart som rena grekiskan. Någon sitter där och slänger omkring pinnarna på ett till synes helt kaosartat sätt. Men vi bara luras. Vi vet precis vad vi gör och anledningen till att det kan gå så fort, är att det i grunden är så enkelt. Sedan finns det så klart oerhört komplicerade mönster som kräver en van knypplerska/knypplare, men det är en annan sak.

Var alltså inte så imponerade att ni inte vågar prova. Det vore synd, för det är ju så kul!

Men det lugnade sig snabbt, dynorna kom fram och jag fick nöjet att se en massa fina spetsar.

Lite provinsiell knyppling fanns också, en kvinna som ägnade sig åt dalknyppling och två kvinnor från Skåne. En av dem hade den här häftiga dynan.

Så var jag på Spetsmuseet för att se årets utställning. Tog lite bilder där också, det verkade helt tillåtet.

Häftig knyppling i storformat. Namnet är Jazz, formgiven av Brita Langvad och knypplad av Inga-Lis Löfquist.

Två alster av Ingrid Eggiman-Jonsson som jag stiftade bekantskap med förra året på slottsutställningen. Jag tycker hon är helt fantastisk.:

Birgitta Hulterström har gjort skålarna. Nog är de vackra. Och titta på skuggorna!

Ja, så blev det en liten bok också. Den är alldeles nyutkommen och innehåller fantastiska bilder. Kunde bara inte stå emot.

Det är ett trivsamt evenemang, det här. Man kanske skulle sitta med och knyppla något år…

Så nu fattade jag till sist beslutet att spetsen jag har i min favoritdyna, och som blivit tilltrasslad genom några flyttar, inte var värt besväret att trassla ut.

Jag klippte alltså ned den och började med en ny spets, där jag kan använda garnet som var kvar på pinnarna från den ratade spetsen.

Det är en liten yttepyttig duk som jag komponerat själv, för säkert femton år sedan. Det är väl mitt tredje försök till eget hittepå när det gäller knyppling. Det blev aldrig av att jag knypplade den då och jag hade helt glömt bort att jag hade den.

Jag är väldigt nyfiken på hur den kommer att bli och den är snabbgjord, så jag lär väl bli klar innan första caféet. Bäst alltså att leta fram ett nytt mönster innan dess.

För att ha något att behandla, tog jag kort på handarbeten som har rätt många år på nacken. Det kan ju vara kul att visa lite sådant också.

Somrig korsstygnstavla

Knypplade bilder

Duk i frivoliteter

Tja, vad kan jag säga? Andra samlar på frimärken, ölflaskor, tomtar och sådant. Jag ”samlar” på textila tekniker.