Jo, det spanns en helt del. Många hade med spinnrockar och det var roligt att få se så många olika varianter. Och så olika sätt att spinna, jag fick några nya idéer.

Själv hade jag bara ett par sländor med mig. Jag provade att spinna lite olika fibrer jag inte har så mycket erfarenhet av. Och så fick jag lära mig hur man kan spinna nytt garn av garnrester. Man tar en lång tråd – i det här fallet ett svart tunt vävgarn – och tvinnar ihop det rätt hårt med kortare bitar av restgarn. Sedan tvinnar garnet en gång till så att man får ett välbalanserat och rätt tjockt garn.. Det jag gjorde blev väl som raggsocksgarn ungefär.

Jag blev så nyfiken på hur det skulle bli när man stickat av det att jag gjorde en liten provlapp. Färgerna är väl inte riktigt mina, men annars blev det faktiskt riktigt bra.

Mitt stora måste-lära-mig var näverstickning. Det har jag länge varit nyfiken på och nu fick jag chansen. Det tog ett tag innan jag fattade vad jag höll på med, men sedan blev det riktigt bra. Nu lurat jag på att kanske göra en näverstickad bård nederst på en tröja. Någon gång.

Det intressantaste var två timslånga föreläsningar om ett nytt sätt att tänka när man konstruerar stickade plagg. Det var Viveka Skantz på ViKanGarn som berättade om hur man utifrån egna kroppsmått stickar uppifrån och ned helt utan ett mönster att gå efter. Det var många nya tankar, även om jag är van vid uppifrån-och-ned-stickning, och till sist slog hjärnan knut på sig själv. Men – det kommer en bok så småningom och då måste jag prova.

Hon visade lite annat också, som hur man kan göra en halskant som blir mjukt rundad med en fin kedja av maskor ytterst, istället för att få de där små trappstegen som annars dyker upp. Det måste testas!

Jag virkade lite också. Men virkning ÄR inte min grej, det kan jag återigen konstatera och det jag åstadkom är inget att visa upp.

Massor med andra tekniker fanns det också, men det här var vad jag hann med för egen del.

Det hela är upplagt som ett smörgåsbord med kursledare i olika tekniker, som man kan vandra helt fritt emellan. Jätteskönt att man inte behöver bestämma sig i förväg för vad man man ska göra.

Det finns inte en chans att prova på allt, men man kan ju ändå titta på vad de andra åstadkommer. Garnfärgarna till exempel  gjorde tillvaron vackrare med alla fina färger.

Vad som i övrigt timade får ni veta i ett annat inlägg. För den här dagen ska jag ägna åt återhämtning och akut trädgårdsvård. Odlingarna har liksom inte fått så mycket omsorg de senaste dagarna och tomatklasarna hänger tunga, bland annat. Så bloggandet får vänta lite.

Hmm, det känns som om jag skulle behöva en hel vecka i stället för bara tre dagar. Men roligt ska det bli.

För ovanlighetens skull ska jag parallell-sticka. Egentligen tycker jag bäst om att göra färdigt den första delen av ett par innan jag börjar med nästa. Men enligt dem som vet är det lätt att ändra stickfastheten under arbetets gång när man tvåändsstickar, så av det skälet kan det nog vara bra att göra så här.

Jag har bara hunnit en liten, liten bit och jag vet inte om jag tänker göra mer innan nästa kurshelg. Det känns som om jag kanske borde ha tillgång till en lärare, ifall något krånglar till sig.

Förutom tvåändsstickning och nålbindningsvirkning, kunde man lära sig att spinna, knyppla, virka kärleksknutar, färga i mikron, nåltova, sticka olika hälar, gaffelvirka och säkert något mer jag glömt.

Men det mest spännande var att tova efter häst. Jag har läst om det men aldrig sett det göras på riktigt. Tyvärr är jag ordentligt hästallergisk, så jag fick hålla mig på avstånd, men det var ändå roliga att få uppleva det i verkliga livet.

Först gjordes ett stort ullsjok i ordning. De som ville fick göra sin egen lilla ruta. De lades sedan kant i kant med baksidan upp på bubbelplast och täcktes med mera ull. Sedan lyftes hela härligheten ned på en plastmatta som fuktats ordentligt. Mattan var fäst vid en stock med draganordning. Mer vattenskvättning ägde rum.

Sedan rullades mattan och ullen upp på stocken och knöts fast ordentligt.

Så var det dags att spänna fast hela härligheten bakom hästen.

När den sedan började gå, fick man gå bakom och sparka på rullen för att öka den mekaniska bearbetningen.

Efter en bra stunds dragande och sparkande rullades mattan upp igen och vi fick se resultatet..

Alla fick klippa ut sin ruta och fortsätta tova genom att rulla den åt olika håll för att göra kanten snygg och hållbar.

Till sist kunde den som ville nåltova in ytterligare motiv. Här ligger några av de färdiga rutorna.

Jag har en gång tovat ett stycke knappt hälften så stor som det här för hand och det var ett evighetsarbete. Jag vet inte hur många timmar jag höll på och jag var helt slut efteråt. Det här är helt klart smidigare, men det är ju det där med hästen… Jag kanske skulle prova att tova bakom bilen. Undrar just vad grannarna skulle säga.

Det har hänt tillräckligt för en veckas blogginlägg, tror jag, men jag kan ju börja med vad jag åkte dit för.

I många år nu har jag velat lära mig tvåändsstickning och nu dök chansen upp. Inte för att man blir fullärd på en helg precis, men man kan ju komma igång och få koll på grunderna. Så det var vad jag ägnade mig åt i fredags och idag. Det är en långsam teknik, det visste jag ju, och nu fick jag det bekräftat. Efter att ha ägnat en liten stund hemma i kväll åt att maska av och fästa trådar, så blev det 6,5 centimeter i lagom omkrets för en mudd.

Jag har inte satsat på att göra det perfekt, utan här handlade det om att förstå tekniken. Finliret kan jag öva på hemmavid. Med andra ord, är det att betrakta som en provlapp och jag kommer inte att göra en till för att faktiskt få ett par muddar.

Det andra jag blev sugen på var ”virkad nålbindning”. Jag har aldrig hört talas om det förut, men när jag läste om det, mindes jag plötsligt ett par virkade vantar som såg nålbundna ut som jag såg på Öland för några år sedan. Virkning är inte min grej, men jag är ju nyfiken på textila tekniker, så jag bestämde mig för att avsätta lördagen för att förstå hur det fungerar. Fast jag gillar inte namnet riktigt. Det är ju inte nålbindning, så det vore bättre att kalla det nålbindningsliknande virkning eller  (lite mindre klumpigt) nålbindningsvirkning.

Det var en mycket snabbare teknik. Nästan en hel vante hann jag med på den enda dagen. Bara halva tummen var kvar när jag kom hem och den gjorde jag snabbt färdig. Det var kul att prova, men kanske inget jag kommer att göra i någon större utsträckning. Fast det är ett bra sätt att snabbt åstadkomma riktigt varma plagg, så kanske ändå någon gång…

Det här är också tänkt att vara en provlapp, så därför har jag låtit markeringstrådarna för ökningar och minskningar sitta kvar för att minnas hur man gjorde.

Bildgåtan då? Jo, stället drivs av ett par, Lena och Stefan, och Stefan är tydligen en riktig Uppfinnarjocke. När han vid något tidigare tillfälle såg hur man får sitta och snurra upp garnerna när man stickar med två färger, tänkte han att det där måste gå att lösa på ett bättre sätt. Och så pulade han ihop den här mojängen. Man lägger alltså ett garn i varje burk när man stickar med två färger och ställer den på golvet. Då och då ger man den en kick åt rätt håll med foten och simsalabim, så tvistar snodden upp sig. Hur smart som helst!

Under tiden kan ni fundera på vad det här är för en fiffig liten grej.

Det kommer att finnas ett smörgåsbord av tekniker att välja bland och man behöver inte bestämma sig i förväg. Det som framför allt lockade mig är tvåändsstickning, det har jag länge velat lära mig. Så nu passar jag på, när jag har chansen så nära mig. Det är skönt att kunna bo hemma på nätterna. Egen säng är bäst och dessutom behöver ju växthuset daglig tillsyn.

Där fanns massor med spännande fibrer att prova. Så jag ägnade mesta delen av tiden åt experimenterade och fick med mig många, men små härvor hem.

Sedan har de blivit liggande. Det är inte så lätt att hitta på något att göra med några enstaka gram garn.

Men nu har jag fått en idé och ska leka lite.

Garnen består från vänster till höger av alpacka/silke/pekinges, finull/silke/ pekinges och alpacka/silke.

Löven jag började med, blev snygga, men ojämna i trycket. Så det var ju tur att det var just dem jag klantade till det med vid fixeringen. Jag skulle fixera tyget i torktumlaren. Men jag reflekterade inte över att den nödstoppat på grund av att vattenbehållaren var full, så fixeringstiden blev för kort, med följd att färgen började kladda när jag blötte det för att stryka det slätt. Jag räddade det hjälpligt genom att fixera med strykjärn i stället.

Innan fadäsen

Jag försökte mig på lite noter också. Det var svårt att få notlinjerna bra, de var så tunna. Men jag blev rätt nöjd med resultatet i alla fall.

Fler bilder från kursen kommer sedan.

Det var en bra vecka och jag lärde mig massor. Och jag har insett att man inte alls behöver ha ett mörkrum, för att kunna hålla på med fotoscreentryck. I Gamleby lät det som om det var absolut nödvändigt. Men här förvarades ramarna i ett skåp och en liten dos dagsljus när man förflyttade dem till belysningen var inget problem alls. Så nu är jag jättesugen på att skaffa utrustning och trycka här hemma. Men det får vänta.

Trädgården är riktigt vacker nu, bortsett från alla ogräspartier. Mest spektakulär är nog den jättelika vallmo som blommar mitt i en rosbuske. Och det finns fler knoppar, så det lär bli ännu häftigare.

På väg att öppna sig.