Här är hon själv solist i andra satsen ur en pianokonsert hon nyligen komponerat.

Och här en aria ur hennes opera Cinderella, uppförd både i Wien och Kalifornien.

Jag såg en intervju med henne där hon berättar att hon fått kritik för att hon har ett omodernt tonspråk. Att så kunde man komponera förr i tiden, men idag är tonsättarens uppgift att spegla världens komplexitet. På detta svarar hon att hon redan vet att världen är komplex och kan vara väldigt ful (ugly). Men om det nu är så, vad är poängen med att göra den ännu fulare med ful musik. Hon vill göra världen vackrare med vacker musik.

Nu finns det förstås massor med vacker modern musik och det kan så klart vara befogat att spegla världens elände i musiken. Men ändå, visst har hon en poäng där.

Som sagt, jag är så oerhört imponerad. Vad månde bliva av detta barn?

Texten uppfattade jag inget av eftersom den var på engelska, men melodin, harmonierna, sångarnas röster, hela känslan av låten har dröjt sig kvar och dykt upp i minnet genom åren. Det tråkiga är bara att jag inte kom ihåg melodin tillräckligt bra för att kunna sjunga den och vilket band det var hade jag inget minne av. Låten påminde om en sea chanty, har jag tänkt så här i vuxen ålder och dragit slutsatsen att den nog var något bortglömt brittiskt band med en enda hit på sin meritlista. Så jag har tänkt att chansen att få höra den igen var ungefär lika med noll.

Men så lyssnade jag på en gammal intervju med Björn Ulvaeus från ABBA-tiden, där man också gick in på hans tidigare karriär. Och när de spelade några låtar med Hootenanny Singers, slog det mig att soundet var väldigt likt. Jag har nog faktisk tänkt den tanken tidigare, men inte funderat vidare på det eftersom jag förknippat Hootynannarna främst med svensk musik. Nu tog jag en rövare och började gå igenom deras repertoar på YouTube. Och där var den! Känd är den också, finns i massor av inspelningar med diverse artister som jag måste lyssna på.

Den är fortfarande lika bra och jag lyssnar och gläds. Och har dessutom funnit ackordanalysen på nätet för den här måste jag ju bara lära mig kompa.

Jo då, det går bra. Jag kommer väl inte att påbörja min första världsturné inom de närmaste månaderna, men jag övar varje dag och det går framåt.

Det är betydligt enklare att greppa om halsen på den här gitarren och den mindre kroppen underlättar också. Nu börjar jag också få hårdare hud på vänsterhandens fingertoppar, så att jag kan spela lite längre stunder.

Det är kul, det här. Då för länge sedan, när jag försökte lära mig spela på en fullstor gitarr, hittade jag en seriestrip som jag satte fast på spelboken för att den på ett sådant bra sätt gav uttryck för den milda frustration jag kände. Den är inte lika aktuell nu.

Men för några år sedan kom jag på att det ju faktiskt finns juniorgitarrer och jag har tänkt att jag skulle köpa en sådan, när jag bara tagit mig i kragen och lämnat den gamla till ett loppis. Fast så fick jag besök av en vän i förra veckan, som nämnde att hon ville lära sig spela, och då fick hon min gitarr.

Så idag åkte jag iväg till Florhed.se, en affär jag läst om och varit nyfiken på. Den ligger strax utanför Väderstad, en knapp halvtimme från mig. Två våningar med hur mycket instrument som helst av alla upptänkliga sorter. Den ligger på gården där ägaren bor och är öppen endast enligt överenskommelse, men med väldigt generösa tider. Så här på sommaren 07.00 – 23.00 alla dagar. Och han har planer på att bygga ut, så det måste gå bra. På hemsidan får man en liten bild av hur det ser ut.

Det blev en 3/4 gitarr och den passar lilla mig väldigt mycket bättre än den gamla.

Framme vid kassan fanns en korg med enkla små bambuflöjter för trettio kronor. Lite så där som mataffärer brukar placera godis vid kassorna. Jag är väääldigt svag för flöjter, så jag nappade åt mig en och den fick följa med på köpet.

Det fanns mycket annat som gärna hade fått följa med mig hem. Varför inte en riktig ståbas, en elförstärkt bas-ukulele, eller ett hackbräde/cimbalom. Ett sådant ingick i en zigenarorkester jag hörde i på en restaurang i Budapest i min ungdom och det har fascinerat mig sedan dess. Det här är väldigt likt det som spelades då:

Men man kan spela helt andra saker om man vill:

Och svensk folkmusik går också bra. Jag har hört en på Östbjörka spelmansstämma en gång.

Ja, en sådan med vidhängande lärare skulle jag kunna tänka mig.

Men nu ska jag lära mig hantera gitarren. Tur att fingrarna bara tål korta stunder i början, annars skulle väl min stackars trädgård bli vanskött…

I morgon blir det mer gregorianskt, men då slutar vi vid middagstid. Med lite tur kommer jag ihåg att köpa med mig mer jord hem, så att jag kan fortsätta att plantera om.

Jag hoppas alla har en fin första advent. Här hos mig känns vädret mest som om det vore i mars, men jag har fått sjunga Bereden väg för Herran i kyrkan och ätit saffransbröd till kaffet på maten, och då känns det ändå att det är advent.

Idag har jag också gått utanför min comfort zone i det lilla formatet. Jag som lagar så mycket mat och bakar och till och med har arbetat i kök har faktiskt aldrig gjort något med gelatin. På något sätt har jag fått för mig att det skulle vara svårt. Men nu blev jag så sugen på att prova, så jag gjorde en saffranspannacotta med jordgubbsgelé. Den kommer förhoppningsvis att var stelnad och klar till eftermiddagskaffet och jag är så spänd på att få smaka och se hur det blev.

Ja, och så har jag letat på YouTube och lyssnat på vad som nog ändå är min favorit av alla adventssånger, Bereden väg på bodamelodin. Den är underbar att lyssna på och ännu underbarare att sjunga.

En klädaffär är på väg att läggas ned och när mamma fick se ett gäng sådana här, frågade hon om de var till salu. Och det var de.

Namnet hittade pappa på. Jag fick den på hans födelsedag, som också är Elins namnsdag. Men namnet var faktiskt fiffigare än han visste, för när jag stod och fållade min kjol dagen innan, dagdrömde jag om en provdocka. Det blir så mycket enklare att få en jämn fåll om man kan mäta från golvet, men det går ju inte att göra på sig själv. Så det är faktiskt en drömflicka.

Nu har hon ju inte mina mått, men jag vet att jag sett instruktioner på nätet om hur man fixar det. Och så ska jag stabilisera henne, för hon är lite vinglig. Jag satte dit en bambupinne för att se om det skulle hjälpa med ett extra stöd och det gjorde det. Men jag ska fixa till något snyggare.

Själva födelsedagsfirande var väldigt roligt. Mamma hade bjudit in en av våra kusiner med familj i hemlighet och min systerdotter kom också utan att pappa visste om det. Han kan vara svår att överraska, listar oftast ut att det är något på gång. Men den här gången blev han paff på riktigt. Och som det inte är så ofta vi träffas var det väldigt roligt att ses. Min ork räcker inte riktigt till för så mycket ”ståhej”, men det var absolut värt tröttheten nu efteråt. Får ta det lugnt och vila några dagar.

Jag tänkte att jag skulle ta mig an kjolen under tiden. Och visst, lite har jag gjort. Det är bara det att ateljén är i söderläge, så jag har inte orkat vara där någon längre stund. Men alla bitar, utom halva linningen, är tillklippta och sick-sackade och jag har lagt vecken på framstyckena. Det var riktigt roligt, för nu fick jag premiär-använda mina veck- eller plisségafflar som jag köpte för ett tag sedan. Aldrig har det varit så lätt att lägga veck förut. Man lägger tyget mellan de båda pinnarna och vrider ett halvt varv. Sedan är det klart. Fantastiskt!

När jag visade tyget för mamma häromsistens, sa hon att det där kallades vistra när hon var ung. Jag har alltid haft nära till att associera till sång och musik och naturligtvis dök textraden ”…och med vistra, för två och femti metern, kan en hel del karlar sättas fast.” upp i huvudet. Sedan har den malt på. Men det gör inget, för Hjördis Petterssons Den vredgade sjömansbruden är en riktig pärla. Lyssna och njut!

Det där med vistra har gjort mig nyfiken. Jag skulle vilja veta vad det är, mer exakt. Mitt tyg är i viskos – är vistra bara ett äldre namn för samma sak. Kanske kopplat till ett visst varumärke? Jag har googlat, men inte hittat någon information. Skulle någon som läser detta veta, blir jag jätteglad om jag får en kommentar som kan räta ut frågetecknen.

Jag har hittat en rolig sajt som heter Radiogodis. Där finns en massa radioprogram, upplagda från privata inspelningar på kassett och i några fall till och med rullbandspelare. Det är lite svårt att hitta, man får leta runt en del. Någon sökfunktion finns inte. Men oj, vad kul det är! Här finns program ända från 30-talet till idag. Men det jag lyssna på är framför allt 70- och 80-tal, det vill säga det som hördes i radio när jag var mellan tio och tjugofem år ungefär.

När jag lyssnade på ett avsnitt av Svensktoppen från 1973 kom jag att tänka på en sak. När jag lyssnade på Svensktoppen i lågstadieåldern trodde jag att låtarna spelades live i studion och jag tyckte att det var så fantastiskt att att det alltid lät precis likadant och att ingen någonsin spelade eller sjöng det minsta fel. Jag undrar så varför jag tänkte på det viset. Vi hade grammofon, så jag borde ju ha fattat att de spelade skivor. Det är roligt när de där minnena av hur man tänkte dyker upp, det är inte så ofta det händer mig. De flesta minnena handlar om händelser och känslor.