Jo då, det går bra. Jag kommer väl inte att påbörja min första världsturné inom de närmaste månaderna, men jag övar varje dag och det går framåt.

Det är betydligt enklare att greppa om halsen på den här gitarren och den mindre kroppen underlättar också. Nu börjar jag också få hårdare hud på vänsterhandens fingertoppar, så att jag kan spela lite längre stunder.

Det är kul, det här. Då för länge sedan, när jag försökte lära mig spela på en fullstor gitarr, hittade jag en seriestrip som jag satte fast på spelboken för att den på ett sådant bra sätt gav uttryck för den milda frustration jag kände. Den är inte lika aktuell nu.

Men för några år sedan kom jag på att det ju faktiskt finns juniorgitarrer och jag har tänkt att jag skulle köpa en sådan, när jag bara tagit mig i kragen och lämnat den gamla till ett loppis. Fast så fick jag besök av en vän i förra veckan, som nämnde att hon ville lära sig spela, och då fick hon min gitarr.

Så idag åkte jag iväg till Florhed.se, en affär jag läst om och varit nyfiken på. Den ligger strax utanför Väderstad, en knapp halvtimme från mig. Två våningar med hur mycket instrument som helst av alla upptänkliga sorter. Den ligger på gården där ägaren bor och är öppen endast enligt överenskommelse, men med väldigt generösa tider. Så här på sommaren 07.00 – 23.00 alla dagar. Och han har planer på att bygga ut, så det måste gå bra. På hemsidan får man en liten bild av hur det ser ut.

Det blev en 3/4 gitarr och den passar lilla mig väldigt mycket bättre än den gamla.

Framme vid kassan fanns en korg med enkla små bambuflöjter för trettio kronor. Lite så där som mataffärer brukar placera godis vid kassorna. Jag är väääldigt svag för flöjter, så jag nappade åt mig en och den fick följa med på köpet.

Det fanns mycket annat som gärna hade fått följa med mig hem. Varför inte en riktig ståbas, en elförstärkt bas-ukulele, eller ett hackbräde/cimbalom. Ett sådant ingick i en zigenarorkester jag hörde i på en restaurang i Budapest i min ungdom och det har fascinerat mig sedan dess. Det här är väldigt likt det som spelades då:

Men man kan spela helt andra saker om man vill:

Och svensk folkmusik går också bra. Jag har hört en på Östbjörka spelmansstämma en gång.

Ja, en sådan med vidhängande lärare skulle jag kunna tänka mig.

Men nu ska jag lära mig hantera gitarren. Tur att fingrarna bara tål korta stunder i början, annars skulle väl min stackars trädgård bli vanskött…

Däremot var några hammare inte stabila i sidled och filten behöver slipas. Så han tog med sig hela mekaniken till verkstaden för att fixa till det.

Pianot är alltså aningen tomt inuti och i frånvaro av något som ligger an mot strängarna bildas ett fascinerande eko i rummet.

Allra bäst blir det om jag låtsas att jag kan kula. Rackarns vad häftigt det låter!

Jag känner mig aningen nervös, eftersom han berättade att det kan hända (ovanligt, ovanligt) att ramen (tror jag det hette) som strängarna är fästa vid spricker när man stämt upp pianot. Det brukar inte ske direkt utan efter ett litet tag och – påstod han – företrädesvis på natten. Och det låter! REJÄLT!  Det var ju bra att veta om-utifall-att det skulle hända. Men lite läskigt är det att gå och vänta på en eventuell smäll, det får jag medge.

Sedan förklarade han att ”Spricker ramen, så är det kört. Men då tar jag inte betalt, det är väl i alla fall en liten tröst.” Och det får man ju medge. Men jag tycker om mitt piano, så jag hoppas att det står rycken.

Den första kom med mammas piano, som jag har fått ta över. Hon har funderat på att göra sig av med det länge, eftersom ingen spelade på det. Men jag har protesterat i hopp om att någon gång kunna ta över det. Och nu kan jag ju det!

En timme senare anlände så detta:

Japp! Ett växthus!

Det ska stå mot garageväggen, i sydvästläge och med skydd från nordanvinden. Jag måste bara måla fasaden först och för det krävs lite varmare väder. Men det ska väl komma snart…