Anledningen till att jag tittade ut så där på riktigt och såg hur ”mycket” snö det faktiskt kommit, var att jag hörde glada skratt utifrån. Det var ett gäng barn i varierande åldrar, samt två vuxna, som hade snökrig  utanför mitt köksfönster. Något snöbollskrig var det inte frågan om, till det räckte väl inte snön till. Men det var nog klokt att passa på, för vem vet när chansen kommer igen.

Nu när det inte finns så mycket annat att äta i förrådet, hoppas jag att fällorna ska locka.

Men marken är inte frusen än, och temperaturen har legat precis över nollan. Så nu är det mesta borta och det här är allt som finns kavar.

Snö är vackert, men jag gillar varken hala vägar eller snöskottning, så det här räcker så gott för mig. Till första advent kan det få komma ett lite mer ordentligt snöfall och sedan kan det få vara uppehållsväder men hålla sig på några minusgrader, så att snön ligger kvar. Om jag får bestämma. Men min erfarenhet är att kung Bore sällan bryr sig om mina åsikter.

Troligast är väl att en katt, eller något annat större djur, varit inblandad på något sätt, men nog är det roligare att fantisera över småfåglarnas nattliga backanaler.

När jag grävde som bäst kom något utfarande som skjutet ur en kanon. Jag vände mig snabbt om och hann se att det var en brun liten mus, innan den försvann bort. ”Jaha, gömmer de sig så här?” tänkte jag och funderade sedan inte vidare på saken, utan fortsatte gräva. Några tag till med skopan (gräver liggande på knä, för ryggens skull) tittade det fram en liten pälslös och blind musunge. Och sedan kom syskonen, fem stycken sammanlagt var det.

Nu hade mamman flytt och jag hade i ren obetänksamhet förstört deras lövklädda lilla bo. Det var ju bara att inse att de inte skulle överleva, så jag hämtade en hink med vatten och dränkte dem. Slå ihjäl dem kunde jag inte riktigt med.

Förståndet säger mig att det egentligen var bäst som skedde, fem möss färre som kan bosätta sig inne hos mig i vinter. Men när jag såg de där små hjälplösa, darrande liven, så kände jag mig lite usel.

- För ett par veckor sedan i skymningen, såg jag vad jag trodde var två hanar i en revirstrid. Nu har jag läst på och förstår att det tvärt om var en del av parningsritualen jag blev vittne till.

- Härom kvällen gick en yttepytteliten kottis omkring utanför mitt köksfönster en lång stund och letade föda.

- Igår kväll samlades tre till synes vuxna igelkottar kring vattenskålen jag satt ut. Det är jag lite nyfiken på, för som jag förstår det är kottarna inte alls sociala djur och de har ganska stora revir. Kan det ha varit ungar som föddes så tidigt att de redan uppnått vuxenstorlek. Eller är det fjolårsungar som fortfarande håller ihop. Eller händer det att de ger sig in på varandras revir för att till exempel hitta vatten vid behov. Fast då borde de inte vara så sams som dessa verkade, tänker jag. Kanske skulle skriva till jourhavande biolog och fråga.

Tidigare i år har jag vid tre olika tillfällen sett (och klippt) vad jag uppfattat som mördarsniglar. Bara en i taget alltså. Nu på morgonen har jag tagit två av daga. Så det verkar ju som om de är ordentligt på gång. Kan nog bara tacka torkan för de inte är fler. Inget ont som inte har något gott med sig.

Ett bi kom flygande med en bit av ett blad som den höll fast med benen. Bladet var nästan lika långt som biet självt. Så kröp den ned i jorden i en liten springa mot krukkanten och kom snart upp igen utan blad. Den flög iväg, men var strax tillbaka med ett nytt blad och sedan upprepades det hela gång på gång.

En snabb googling bekräftade min misstanke att det var ett solitärbi med egenartad bobyggarseder. De kallas tapetserarbin, och man kan läsa om dem här.

Nu minns jag att jag har hört talas om dem tidigare, men jag har aldrig sett något in action förr. En sak jag klurar på, är om det kan bli förvirrat om jag vrider på krukan, eller inte placerar den på exakt samma plats. Jag måste ju flytta krukan tillfälligtvis när jag lägger på och tar av duken. Jag får vara lite noggrann, för säkerhets skull. Våra vilda pollinerare ska vi vara rädda om.