Jag försöker intala mig själv att det inte behöver vara klart till jul, men det vore ju fint om det mesta var gjort i alla fall.

Jag började med sovrummet och musikrummet, som är de mest lättstädade. Näst på tur står kontoret, som också är mitt TV- och filmtittarrum, eftersom datorn står där. Där ska jag byta gardin. Till stugan som mamma och pappa sålde i somras hörde också en lillstuga som i första hand var min när jag var där och som jag därför till stora delar hade inrett. I två av fönstren hade jag löpare från Björke Vävstuga som gardiner. Om jag syr ihop dem och byter till en av gardinstängerna jag hade där, tror jag att det kan funka. Och för att få sömmen riktigt mönsterpassad, tänker jag mig att sy ihop dem för hand. Ska bara sätta på en kopp kaffe och starta en lämplig film, så kan det vara ett lagom vilsamt söndagsarbete.

En av de andra gardinstängerna från lillstugan satte jag upp i musikrummet och där hänger nu gardinen från föräldrarnas sovrum i stugan. Jag minns hur mamma virkade på spetsen i bilen, tyckte att det var så imponerande att det gick. Jag är inte så förtjust i virkat, men den här gardinen har jag alltid tyckt om, så det var roligt att jag fick den.

Jag har älskat den, mjuk och skön och sååå snygg i modellen. Så jag har tänkt mig att jag skulle sprätta itu den och försöka göra en kopia.

Utan resultat har jag letat lämpligt tyg till rimligt pris. Men så hittade jag ett på Tradera som verkade kunna vara något. Jag lade ett bud och fick det för 144 kronor inklusive porte. Enligt annonsen skulle det vara tre meter, men när jag kontrollmätte var det faktiskt tre och en halv. Och kvaliteten var precis vad jag hoppades.

Det enda kruxet är att det inte är enfärgat, som jag helst hade velat. Så därför kommer jag att sy en enklare modell, utan besparing och rynkor, jag tror att det blir enklare att få mönsterpassningen snygg då. Tror att det får bli en anpassad variant av mönstret jag använde till badrocken. Men jag tror att jag kanske funderar vidare över julen, så att jag är riktigt säker innan jag sätter saxen i tyget.

Mönstret är en kimono hämtad ur Kerstin Lokrantz bok Enkla kläder som man kan sy själv. I boken finns bilderna uppritade i ett rutsystem och sedan får man förstora själv. Inte så svårt, för mönsterdelarna är som regel väldigt enkla med i huvudsak raka kanter. Därför är det också lätt att ändra storleken.

Jag gillar sådana där enkla basic-mönster som enkelt går att förändra. Nu har jag tänkt att försöka bygga upp ett litet bibliotek av sådana, så att jag har färdiga mönster utklippta framöver och bara kan sätta igång att sy. Mönsterpappret är ett non-wovenpapper som jag köpt på Bibbis Textil. Det är ett ruskigt bra mönsterpapper; prasslar inte, går inte sönder och går att stryka om det blir skrynkligt. Det går till och med att sy i, så man kan provsy plagget i det först om man vill.

Mönsterdelarna lägger jag i en plastficka tillsammans med en kopia av sömadsbeskrivningen och sätter in i en pärm. Det är så mycket roligare att sy om mönstren ligger där och väntar, så att man slipper det där tråkjobbet med att klippa till mönster.

Jag har fuskat med knapparna. Eftersom det är resår i midjan finns det ingen anledning att knäppa upp kjolen, och då är det ju dumt att göra jobbet med att sy knapphål. Så jag har bara sytt på knapparna som ren dekoration.

När jag köpte tyget, var det inte så mycket kvar på rullen, så jag fick alltihop för samma pris som det jag behövde skulle ha kostat. Jag tror att den där extrabiten kan räcka till en snäv kjol. Jag får ta och titta på det. Det vore ju finemang att få en kjol alldeles gratis.

Några ord om sashiko kanske är på sin plats. Jag tror att jag stötte på det första gången i ett nummer av Hemslöjd 2013. Det var den tidningen jag letade upp för att se hur man ska göra. Inget googlande, den här gången alltså.

Det går ut på att man tråcklar fast en tyglapp över hålet eller det slitna stället. Sedan tråcklar man fast en större lapp, som kan vara av vilket skräptyg som helst på avigan och så syr man vanliga förstygn över hela ytan. Det kan göras i enkla rader, som jag valde, eller i mer eller mindre komplicerade mönster.

Min framsideslapp är av samma tyg som kjolen, men man kan välja ett avvikande tyg om man vill det. Till baksidan tog jag en bit av ett gammalt utslitet lakan.

Det svåraste var att välja tråd, men jag bestämde mig för ett vävgarn som jag tror är av bomull, möjligen cottolin.

Så här ser det färdiga resultatet ut på nära håll.

Det är intressant, det där med att försöka ta reda på hur en teknik man är obekant med, ”ska” göras. Just det googlade jag lite kring i efterhand och det fanns många uppgifter om hur viktigt det är att stygnlängden är jämn och att mellanrummen ska vara en tredjedel av stygnens längd. Men på något ställe påpekades det att man i japan uppskattar de små avvikelserna, så att en del ojämnheter inte alls är fel. Och i tidningen är det ett reportage om en japansk kvinna som är mästare på sashiko och som medvetet arbetar med ojämn stygnlängd för att få fram skönhet och karaktär.

Jag blir nyfiken på om det råder delade meningar om det här i japan, eller om det är vi västerlänningar som inte kan släppa våra idéer om Det Perfekta, utan tvingar dem på en teknik där sådana tankar egentligen är främmande. Eller kan det vara så att man även i japan strävar efter perfektionen när man använder sashiko som ett rent konstbroderi, men inte när det handlar om att lappa och laga?

Så mycket jag vill veta och så svårt att ta reda på!

Så jag blev nästan lite glad när jag upptäckte ett hål på min trädgårdskjol. Jag valde att göra framsideslappen av samma tyg som kjolen, eftersom jag hade kvar några småbitar av det. Baksideslappen är en bit av ett gammalt utslitet lakan. Rätt mysigt att sitta i solhörna på terrassen och sy för hand en söndagseftermiddag..

Jag är väldigt nöjd, det blev nästan precis som jag ville. Det enda är att rynket mot oket dragit sig lite närmast ärmarna. Men det är en petitess som beror på att jag inte är så van vid att rynka annat än i midjan på kjolar. Nu har jag lärt mig hur det kan bete sig vid bysten och förhoppningsvis kommer jag ihåg det till nästa gång.

Det var ett roligt mönster att jobba med, väldigt enkelt och okomplicerat. Det enda bökiga var att sy dit manschetterna men det var ju ett litet jobb. Jag får nog ta och lägga en lapp i plånboken med uppgift om tygåtgången, så att jag har med det om jag råkar stöta på rätt tyg för ett trikånattlinne. Jag skulle gärna vilja ha ett sådant också i samma modell.

Det var alltså inget annat att göra än att vända ut och in på hela härligheten med alla typ tusen miljoner nålar på grund av allt rynk, och sy ”från insidan”

Ja ja, det går ju det också. Men det är bra mycket enklare på det andra sättet.

Jag använder ett mönster ur Kerstin Lokrantz bok Nya enkla kläder för barn och vuxna. Efter mycket letande både på nätet och i böcker, var det där jag till sist fanns just den modell jag hade tänkt mig.

Jag har inte sytt efter något av hennes mönster förut, men varit väldigt sugen. Jag gillar idén med raka, enkla bitar enligt gammal modell. Man får en bild, en enkel sömnadsbeskrivning och en skiss på mönsterdelarna, som man sedan får rita ut själv.

Själv kommer jag att skippa alla dekorationerna och i stället för snedslån runt halsen, kommer jag att sy en infodring.

Nu är allt på plats på tyget och jag ska snart klippa till. Måste bara vila knäna en stund först. Det är inte alls lika lätt att krypa omkring på golvet nu som för tjugo år sedan. Fattar inte varför…

Det ska bli spännande att se hur det blir. Om jag blir nöjd, ska jag nog försöka få tag på boken. Den är utgången på förlaget för länge sedan men verkar inte så svår att få tag på begagnad.

En klädaffär är på väg att läggas ned och när mamma fick se ett gäng sådana här, frågade hon om de var till salu. Och det var de.

Namnet hittade pappa på. Jag fick den på hans födelsedag, som också är Elins namnsdag. Men namnet var faktiskt fiffigare än han visste, för när jag stod och fållade min kjol dagen innan, dagdrömde jag om en provdocka. Det blir så mycket enklare att få en jämn fåll om man kan mäta från golvet, men det går ju inte att göra på sig själv. Så det är faktiskt en drömflicka.

Nu har hon ju inte mina mått, men jag vet att jag sett instruktioner på nätet om hur man fixar det. Och så ska jag stabilisera henne, för hon är lite vinglig. Jag satte dit en bambupinne för att se om det skulle hjälpa med ett extra stöd och det gjorde det. Men jag ska fixa till något snyggare.

Själva födelsedagsfirande var väldigt roligt. Mamma hade bjudit in en av våra kusiner med familj i hemlighet och min systerdotter kom också utan att pappa visste om det. Han kan vara svår att överraska, listar oftast ut att det är något på gång. Men den här gången blev han paff på riktigt. Och som det inte är så ofta vi träffas var det väldigt roligt att ses. Min ork räcker inte riktigt till för så mycket ”ståhej”, men det var absolut värt tröttheten nu efteråt. Får ta det lugnt och vila några dagar.