Färgerna är valda för att passa min stickade jacka. De är lite för lika i styrka, så mönstret på ovansidan av handen syns inte jättebra. Det kanske hade varit bättre att sticka hela vanten randig. Man lär av sina misstag. Kul är det i alla fall att sticka dem dem.

Det är ett mysigt ställe, Hunnevad hantverk. Det ligger mitt ute på landet och är lite lagom omodernt. Själva garnaffären består av tre rum, ett fyllt av garner,

ett annat med både garn och kläder, och mellan dem ett rum med plats att sitta och jobba. Det är ursprungligen en uteplats med tak som nu är inbyggd och den enda värmekällan där är en kamin.

Gillar skylten över dörren, här är en närbild:

Köket finns i ett intilliggande hus, men jag tror inte där finns vintervatten. Tror det nämndes att kaffet var medtaget hemifrån. Uppstår behov, får man bokstavligen gå på dass. Men det gör liksom inget, det bidrar till det mysiga. Och till tacksamheten att ha det modernt och bekvämt på hemmaplan.

Lite garn blev det köpt – jag har ju ett sådant jäääääättebehov av att fylla på mitt tomma lager. Egentligen har jag gett mig själv något slags halvt köpstopp. Det betyder att grundregeln är att bara köpa garn till specifika projekt, som grytlapparna jag stickade härom sisten. Men nu fanns det ett reagarn i precis ”min” lila färg, viscose och lin,  som kostade 150 kronor för tio 50 grams-nystan. Det kommer att räcka bra till en sommartröja med halvlånga ärmar och just det har jag ont om. Så då fick det bli ett litet köp.

Gårdagen var alltså bra, men den här dagen började sämre. Efter frukost satte jag mig i bilen för att åka till mässan. Backade ut, körde ungefär trettio meter och tänkte sedan att något kändes konstigt. Så jag stannade, klev ur bilen och kunde konstatera att vänster framdäck var platt som en pannkaka, det var bara att vända bilen och åka tillbaka.Så nu blir det till att sätta på reservdäcket och köra till verkstan. Tur i oturen i alla fall att det är plusgrader, så jag slipper köra med ett odubbat däck i vinterväglag.

Jag har kommit en bit och nu är jag så inne i det att jag kan fortsätta på egen hand, en bit i alla fall.

Fast jag har påbörjat ett annat stickprojekt också. Ett litet och snabbt ett. Mer om det en annan gång.

Helt nöjd är jag inte. Där finns ett antal fel och jag kan inte säga att de inte syns. Men det kan ju inte bli perfekt på första försöket, eller hur. Och de kommer att bli väldigt användbara, för de är tajta, så de går bra att ha på under vantar utan att det bulligt och obehagligt.

I morgon är det dags för tvåändsstickningskurs igen. Då ska jag sätta fart med fingervantarna. Spännande.

Jag tor att de blir lite tajta, men inte värre än att det funkar. I vissa läge när dessutom tajta muddar en fördel, så de kan nog bli användbara. Hur som helst behöver de inte bli perfekta. Det är mest för övnings skull jag gör dem. När jag har fattat galoppen riktigt, ska det bli större projekt i bättre garn

Kul, det här!

Det har hänt tillräckligt för en veckas blogginlägg, tror jag, men jag kan ju börja med vad jag åkte dit för.

I många år nu har jag velat lära mig tvåändsstickning och nu dök chansen upp. Inte för att man blir fullärd på en helg precis, men man kan ju komma igång och få koll på grunderna. Så det var vad jag ägnade mig åt i fredags och idag. Det är en långsam teknik, det visste jag ju, och nu fick jag det bekräftat. Efter att ha ägnat en liten stund hemma i kväll åt att maska av och fästa trådar, så blev det 6,5 centimeter i lagom omkrets för en mudd.

Jag har inte satsat på att göra det perfekt, utan här handlade det om att förstå tekniken. Finliret kan jag öva på hemmavid. Med andra ord, är det att betrakta som en provlapp och jag kommer inte att göra en till för att faktiskt få ett par muddar.

Det andra jag blev sugen på var ”virkad nålbindning”. Jag har aldrig hört talas om det förut, men när jag läste om det, mindes jag plötsligt ett par virkade vantar som såg nålbundna ut som jag såg på Öland för några år sedan. Virkning är inte min grej, men jag är ju nyfiken på textila tekniker, så jag bestämde mig för att avsätta lördagen för att förstå hur det fungerar. Fast jag gillar inte namnet riktigt. Det är ju inte nålbindning, så det vore bättre att kalla det nålbindningsliknande virkning eller  (lite mindre klumpigt) nålbindningsvirkning.

Det var en mycket snabbare teknik. Nästan en hel vante hann jag med på den enda dagen. Bara halva tummen var kvar när jag kom hem och den gjorde jag snabbt färdig. Det var kul att prova, men kanske inget jag kommer att göra i någon större utsträckning. Fast det är ett bra sätt att snabbt åstadkomma riktigt varma plagg, så kanske ändå någon gång…

Det här är också tänkt att vara en provlapp, så därför har jag låtit markeringstrådarna för ökningar och minskningar sitta kvar för att minnas hur man gjorde.

Bildgåtan då? Jo, stället drivs av ett par, Lena och Stefan, och Stefan är tydligen en riktig Uppfinnarjocke. När han vid något tidigare tillfälle såg hur man får sitta och snurra upp garnerna när man stickar med två färger, tänkte han att det där måste gå att lösa på ett bättre sätt. Och så pulade han ihop den här mojängen. Man lägger alltså ett garn i varje burk när man stickar med två färger och ställer den på golvet. Då och då ger man den en kick åt rätt håll med foten och simsalabim, så tvistar snodden upp sig. Hur smart som helst!