Förra året gjorde jag riktiga storfynd. I år handlade jag betydligt mindre, men är väldigt nöjd ändå. Syftet är ju inte att shoppa loss, utan att hitta sådant jag faktiskt behöver. Och så att ha trevligt, så klart.

Några småprylar till köket blev det, en bra stekspade till exempel. Men de bästa köpen är en pall och tre vaser.

Pallen är en lite högre, nätt och hopfällbar. Det känns nästan för bra för att vara sant att den stod där och ropade på mig, för jag har inte haft något riktigt bra att sitta på när jag övar gitarr och här är den perfekta lösningen för bara sjuttiofem kronor.

Vaserna är också lösningen på ett praktiskt problem. Jag har en fruktansvärd mängd bambupinnar och blompinnar för att stödja mina växer med och jag har inte haft någon riktigt bra förvaring för dem. Jag har använt stadiga papprör att sätta dem i, men de har varit lite instabila, trots att jag tejpat ihop dem. Men vaserna är tunga och kommer att stå stadigt. I den högra vasen satte jag ned ett av rören, för att hålla ihop pinnarna som står där och hindra dem från att falla ut åt sidorna. Det kommer inte att vara ett problem på vintern när vaserna blir fulla, men så här på sommaren behövs det.

Fast allra bäst var inte det jag köpte, utan det jag gjorde mig av med. För vi passade på att ta med alla utrensade böcker och några lådor med annat smått och gott som jag rensade ut i vintras, och lämnade kvar på ett av loppisarna vi var på. Jätteskönt att få det gjort!

Så det blev ett par timmars skönt avbrott i arbetet. Alvastra ligger bara någon kvart ifrån mig och gården där jag köper mina ägg ligger inom synhåll för ruinen. Men av någon anledning har det aldrig blivit av att jag tagit mig dit. Det är väl det där syndromet med att det som finns nära till hands sällan blir av. Och nu förstår jag inte alls varför jag aldrig åkt dit, för det var jättefint.

Klostret byggdes på 1100-talet och jag tycker att det är fantastiskt att så mycket är bevarat. Undrar just hur många av våra byggnader som det kommer att finnas så mycket kvar av om åtta-niohundra år.

På fredagskvällen for vi en till Vadstena, gick genom örtagården och sedan längs Vätterns strand och det var en sådan där helt underbar kväll. Folk hade picknick i gröngräset och inte så få tokiga människor badade faktiskt. Femton grader i vattnet är långt under vad jag kan acceptera, men det är roligt att titta på när andra plaskar omkring.

På lördagen tog vi med oss matsäck för en picknick på Omberg.  Den långa vägen som löper längs hela berget är smal och därför enkelriktad, så man måste börja färden i södra ändan och åka norrut. På vägen passerade vi underbara rapsfält och hittade en ruin vi strandkanten.

Sådana här dagar kan man leva på länge.

Men i sommar har de haft en utställning med kläder av två japanska designers som jobbar med stickning, virkning och knyppling och den ville jag se.

Jag åkte dit en av de allra sista dagarna utställningen pågick och det var ju tur att jag inte missade den. För vilka kläder! Det var svårt att ta bra bilder av detaljerna, tyvärr. De virkade topparna hade till exempel insnitt som fick dem att sitta som gjutna, men det klarade inte min kamera riktigt av att fota. Men här är i alla fall ett axplock av alla bilder jag tog.

Jag har länge jagat stolar. Jag gillar dem jag har, men ryggarna är gjorda i limträ som spruckit och de knarrar och knakar så fort man rör sig det minsta. Att laga dem verkar i det närmsta omöjligt. Problemet är att jag vill att stolar ska vara sköna. På riktigt. Och jag är kort i rocken och har en bråkig rygg. Så jag har letat sedan jag flyttade hit för fyra år sedan och nu äntligen hade jag tur.

Först fann jag två stolar som jag direkt kände att jag satt riktigt riktigt bra på. Ryggstödet ger stöd precis på rätt ställe för mig och sitsen var fantastiskt mjuk och skön. Klädseln är inte riktigt min stil, men ändå rätt okej. De behöver ingen omedelbar omklädning för att jag ska stå ut med dem. Att det bara var två är lite synd, men å andra sidan har jag bara två stolar i köket om jag inte har besök som kräver att jag tar dit fler. 90 kronor styck ville de har för dem.

När jag vände dem, förstod  jag varför sitsen var så skön. Den här lösningen har jag sett på fåtöljer, så klart, men inte på vanliga stolar.

Syster Yster upptäckte att på en av dem fanns en svag men fullt läsbar stämpel som talade om att de är ”Hergestellt in der DDR”, varpå hon genast gav dem namnet kommuniststolarna. Ja, ja…

Sedan dök Kontorsstolen upp. En Kinnarps i gott skick för 225 kronor. Syster Yster som är arbetsterapeut och jobbar med arbetsplatsanpassningar sa ”Ta den! Det är ett fynd.” Hon kan det där med stolar och har en likadan på jobbet, dessutom. Så klart att jag lydde!

Vi gick också in på ett loppis jag passerat massor med gånger, men då har det inte varit öppet. Det ser lite skruttigt ut, så jag hade inga större förhoppningar. Men oj, så fel jag hade! Nästan bara äldre saker och mestadels i gott skick.

Vi fastnade vid ett bord med textilier där det bland annat fanns linnehanddukar som aldrig var använda. Vi dreglade och velade. Allra mest jag, för jag har vad handdukar jag behöver. Men  här fanns handdukar med en helt fantastisk glans som jag bara inte kunde se mig mätt på. Till sist kom Syster Yster smart som hon är på, att vi kunde köpa två buntar och dela på. Man måste ju inte ha ett helt halvdussin av samma sort. Vi var rätt överens om vilka vi skulle ta. Det blev en bunt fållade handdukar,

och en oklippt väv. Jag lovade att fålla Syster Ysters också, för det är ett rätt trevligt jobb tycker jag.

På den satt till och med etiketten kvar. Den ska sparas! Jag har googlat lite för att försöka hitta information om väveriet, men har inte lyckats.

Några andra småsaker blev det också, och god glass i Hästholmen. En riktigt bra dag.

Nästan ännu roligare var det att få med den här kastrullen hem. Det är mammas fösta rostfria, locket är i aluminium. Den fanns hemma när jag var barn, men blev sedan förpassad till stugan.

Jag tycker att de där sakerna som man använder mer eller mindre dagligen är de bästa minnessakerna. Det är något speciellt med att ha grytan jag har sett mamma koka potatis i så många gånger när jag var barn, eller träsleven som är alldeles blanknött och len av mormors flitiga användande. Finsaker och tavlor och sådant kan också vara kul att ha, men det är inte riktigt på samma sätt.

Jag sov över i stugan och sedan drog jag iväg hemåt via Vimmerby, där min systerdotter arbetar i Astrid Lindgrens Värld. Eftersom det är en alldeles för stökig miljö för mig att vistas i, gick jag på stan tills hon slutade jobbet. Den var mysig och hade många affärer. Jag hade inga som helst problem att fördriva tiden i nästan fem timmar. Tyvärr var ett loppis jag sett fram mot att besöka stängt, men på ett annat hittade jag en gammal vävsked med vassrör. Men ser dem ibland, men de är ofta i dåligt skick. Den här såg bra ut och jag har länge tänkt att det vore roligt att väva med en sådan för att känna på skillnaden mot skedar med metallrör. Jag har läst att det är enklare att väva lin i vassrörs-skedar, eftersom de sliter mindre på garnet.

På torget satt Astrid själv och skrev på sin skrivmaskin. Undrar hur många barn som undrar var hon har gjort av bildskärmen.

Här fanns också några brunnslock i form av gamla femöringar. Det har jag aldrig sett förut. Jättefint!

När systerdottern sluta jobbet, tog vi en fika och sedan följde jag med en sväng hem till henne för att få en titt på hennes första egna lägenhet innan jag styrde kosan hemåt.

Två bra dagar, men rätt tröttande inte minst på grund av all bilkörning. Som tur var kunde jag största delen av vägarna utan och innan, för det var där jag körde när jag veckopendlade mellan skolan och huset månaderna efter att jag köpt det.

I fredags var det Stora knyppeldagen i Vadstena. Det innehåller lite olika programpunkter, men roligast är att gå runt på gator och torg och titta på alla som sitter där och knypplar. Några kommer man i samspråk med och det är alltid roligt att prata med människor som delar ens intressen. Men i år var det ovanligt få knypplare – och besökare – eftersom regnet kom och gick. Kameran tog jag inte ens upp.

Den fick däremot jobba lite när jag var på spetsmuseet. Inomhus handlade det om estnisk spets. Mycket vackert att titta på. Utomhus var temat insekter och där tog jag några kort.

I går var det så Heda marknad. Det är en gammaldags marknad utan en massa tingel-tangel och skräp. I stället är det hantverk och mat från små lokala producenter. En scen med underhållning finns det också.

Jag brukar kunna tillbringa större delen av dagen där, men nu blev det bara en stund på förmiddagen, för det regnade hela tiden. Luftballonguppstigningen som förra året fick ställas in på grund av för varmt väder med åtföljande luftturbulens, regnade bort i år. Återigen fick kameran stanna tryggt i väskan.

Men handlade lite gjorde jag. Det jag direkt var ute efter var en skärbräda. Handlade ett par förra året som jag är så glad över och nu ville jag ha en lite större.

Lite ätbart blev det också: ostkaka, getost och smör. Har inte fattat förrän jag första gången smakade smör från en gårdsbutik vilken skillnad på smak det kan vara. Det är dyrare än på Konsum så klart, men ibland kan man ju unna sig.

Fast mest nöjd är jag med det oväntade. I ett stånd stod ett par som inte varit där förr om åren och sålde kläder och tyger från Indien, Malaysia och Indonesien. De sistnämnda var batiktyger med helt fantastiska mönster och jag föll som en fura. Jag hade svårt att bestämma mig, så till sist valde jag två tyger och då fick jag lite rabatt utan att ens be om det.

Märkena gjorde att jag kunde googla för att hitta mer information och då fick jag klart för mig vad de egentligen är gjorda för.

Själv tänker jag duk, en mer svensk sydd kjol eller rent av väggprydnad. Jag vet inte riktigt än.

När jag bara hade några tiotal meter kvar innan jag var hemma, kände jag en konstig kemisk, stickande röklukt. Jag tog ett varv runt bilen när jag parkerat och konstaterade att höger framhjul strålade ut värme. Däcket var svalt, men när jag tog av navkapseln, var metallen så het att regndropparna bara fräste till och försvann. Jag hade kunna välta bilen över ända och steka ägg om jag velat. Bilar är inte min grej, jag förstår inte mer än att något måste ligga emot något annat och skapa friktion, förmodligen bromsrelaterat.

Jag är väldigt tacksam för att jag kom hela vägen hem och inte blev stående på vägen. Fast nu vågar jag inte köra med bilen, så jag kom inte iväg till mässan idag. Därför känns det inte riktigt som söndag.

Jag berättade för grannen när hon var ute med hundarna och hon berättade vidare för sin man som sedan ringde på dörren och sa att han kan komma hit och titta på det i kväll. Vad skönt det är med snälla grannar! Nu får vi se vad han säger, om det blir att ringa verkstan i morgon eller om han vet hur man kan fixa det på egen hand. Usch, ibland är det där med bilar alldeles för spännande…

Skänninge är en fin lite stad, men ganska död i jämförelse med Vadstena. Tyvärr var den mysiga kaffestugan jag brukar besöka inte öppen, så det fick bli en promenad på sta’n i stället.

Huvudmålet var återvinningen som är riktigt bra. Fast idag blev det billigt, bara en örthackare för tio kronor. Å andra sidan har jag varit på jakt efter en i några år. Väl hemkommen provade jag med lite basilika och hackaren var riktigt vass och bra.

En riktig miss gjorde jag. Där fanns fyra trädgårdsstolar med gung av grythyttanmodell, äkta eller ej må vara osagt. Det är bara några dagar sedan jag tänkte att jag skulle vilja ha några sådana och de här kostade 250 kronor styck, vilket inte är särskilt mycket. Men de var vitmålade och det passar inte alls hos mig, så efter mycket velande åkte jag därifrån utan dem. När jag passerade igen på hemvägen några timmar senare hade jag tänkt om, så jag svängde in till butiken igen. Men då var de redan sålda.

I Mjölby gick det bättre. Dit åkte jag enbart för att titta in i tygaffären. Där hittade jag ett flanelltyg som varken hade barnmönster eller  var skotskrutigt, utan bara enfärgat blått. Och riktigt ”flanelligt” dessutom, inte så där mesigt som många flanelltyger visat sig vara nu för tiden. Jag har letat och letat på nätet och också skickat efter några tygprover, för jag vill ha ett riktigt varmt och gosigt nattlinne till vintern, men inte hittat något tyg jag gillade. Just idag hade jag glömt bort det där – och då bara sprang jag på tyget. Tänk, så bra det kan bli ibland!

Hemma kan jag njuta av vackra pioner. Det är inte dumt det heller.

Och i zinkbaljan har de första morötterna tittat upp. Det ska verkligen bli spännande, det här med sandodling.

Det är en rolig konstrunda, för den har sådan bredd. Det finns till exempel tavlor, skulpturer, keramik, silversmide och textilkonst.

När jag ser på konst brukar jag inte fotografera. Del tar det bort närvaron, dels tycker jag inte att det känns helt okej att fota utan att först ha fått konstnärens tillåtelse. Men lite trädgårdskonst av det mer förgängliga slaget fick mig ändå att ta upp kameran. Titta bara vad man kan göra av en rostig järngryta och nedklippta ros-stjälkar.

Och det här var ju faktiskt lite kul. Det känns som något man kunde inspireras av och göra tillsammans med barn.

En konstnär jag tyckte mycket om var Gebbe Björkman. Det var en ny bekantskap för mig, men han är väletablerad, har till och med målat nobelprisdiplom. När jag fick syn på en trave böcker med titeln Korp som han illustrerat, så kunde jag inte hålla fingrarna från plånboken.

Korpen är en av mina favoritfåglar och den fick min röst när det var omröstning om Sveriges nationalfågel för ett tag sedan. Jag hade faktiskt stått och tittat på korpar i keramik hos en konstnär vi var hos tidigare, men insett att jag inte riktigt visste var jag skulle ha den. Men en bok är ju lite mer lättplacerad. När jag fick frågan om jag ville ha den signerad, tackade jag så klart ja. Och då visade det sig att i signeringen ingick en akvarell av en korp.

Det var så fascinerande att se hur han bara slängde ihop den där bilden på några minuter, samtidigt som han pratade oss som stod och tittade på. Man blir lite avundsjuk…

Fler bilder från själva konstrundan blev det inte och resten sparar jag till ett annat inlägg. Så fortsättning följer…

På söndagskvällen tog vi en tur med bilen för att njuta av den vackra naturen på och kring Omberg.

Mitt uppe på Omberg fick vi syn på – en julgran på rot. Mer sällsynt än vackert, kanske, men rätt kul.

Måndagen började vi med ett besök vid Rogslösa kyrka, berömd för sin vackra port.

Sedan blev det loppisrunda till Skänninge, Mjölby och Vadstena. Och lite mat och mysig fika så klart. I Skänninge var vi också inne i saluhallen och där blev jag förälskad i en teburk. Har länge saknat tiden då man köpte te i plåtburkar och här stod nu en sådan fylld med svart, icke smaksatt te. Precis vad jag gillar. Jag kunde inte motstå den, fast den var rätt dyr.

När jag sedan skulle smaka, visade det sig att burken var ännu finnare än vad som syntes utanpå. För under det fina locket fanns ett lock till. Här talar vi om omsorg om aromerna!