Idag kom pappa hit för att hjälpa mig lägga om garagetaket. Det vill säga, han lägger om taket. Jag står för markservicen och assisterar vid behov. En mycket bra arbetsfördelning, tycker jag.
Jag tänkte redan i våras att rosenapeln utanför köksfönstret inte mådde bra. Det blommade så dålig och hela trädet såg trött och hängigt ut. Sedan har två trädgårdskunniga personer bekräftat vad jag kände på mig. Träd blir gamla, men inte hur gamla som helst. Detta led av ålderdomssvaghet och skulle inte klara sig länge till.
Jag tycker att det är sorgligt att ta ned träd. Men ibland är det bara att inse att det är det enda vettiga.
Men jag har inte riktigt vågat. Ärligt talat så trodde jag nog inte att jag skulle klara det. Det var inget jätteträd. Men när man står där under och tittar och inser hur hur högt det ändå är, och hur tunga grenarna måste vara, då verkar det inte så enkelt.
Men nu med pappa här som back up, bestämde jag mig för att gripa mig verket an.
Att helt sonika såga ner det, var inget alternativ. Men med metoden gradvis demontering borde det kunna gå. Så jag började knipsa alla kvistar jag kunde med sekatör.
Sedan tog jag de mellangrova grenarna med sågen, de lägsta först.
Till sist var det dags för de riktigt grova grenarna. Småkvistarna på dem satt för högt för att jag skulle kunna ta bort dem i förväg. Så det där med att beräkna hur man skulle såga för att få dem att falla lämpligt (dvs inte i huvudet på mig), var rätt spännande. 
Men det gick vägen – jag klarade hela trädet alldeles själv! Ja, det är en meterhög stubbe kvar. Det började bli så kallt och fuktigt, att jag bestämde mig för att ta den i morgon. Men att såga ner den kommer inte att vara svårt.
Det är inte utan att jag känner mig lite stolt…
Med rätta stolt! Både för dådkraften att komma i gång och så för själva sågandet! Det är en hel del arbete och armkraft som krävs!