Från det att jag lärde mig cykla i sexårsåldern (tror jag) tills jag var närmare fyrtio, cyklade jag nästan alltid så länge vägarna var fria från is och snö. Jag tog inte ens körkort förrän jag var trettiofem. Sedan gjorde omständigheter att jag lade av cyklingen helt. De senaste femton åren har jag nog suttit på en cykel fem, sex gånger. Jag har inte ens ägt någon, sedan jag tvingades lämna kvar min gamla trotjänare i samband med en flytt.
Men nu har jag fått ta över mammas och när kvällssvalkan kom, tog jag mig en provtur.
Det var inte svårt – det är tydligen sant som de säger, att om man en gång lärt sig så sitter det. Men lite vingligt och osäkert var det i början. Det var först mot slutet av turen som jag började känna mig något sånär säker på att cykla med en hand på styret. Och det där med att titta bakåt och samtidigt sträcka ut handen när man ska svänga, kräver nog lite ytterligare övning. Tur att jag är omgiven av glest trafikerade småvägar.
Kul var det, men jag undrar hur ont jag kommer att ha där bak i morgon. Det gäller nog att ta det lite lugnt i början.
