Nu är de här, bofinkarna. Inte så lätta att fota, men underbara att titta på.
Och som alltid när de dyker upp, fylls mitt huvud av musik. Märklig nog slogs jag först idag av att det ju faktiskt är melodin till Det var dans bort i vägen. Ibland snurrar hjärna långsamt. Den har funnits på min repertoar sedan 70-talet, så det har minsann funnits tid för polletten att trilla ned. 
För mej är bofinken mycket ett Skottlandsminne. Vi träffade på en so m var nästan tam vid Inverness. Ack ja! Men de som är här hemma är precis lika söta.
Fina fåglar, bofinkarna! När jag var liten hade farmor en som var så tam att den åt ur hennes hand. Den kom tillbaka flera år irad om jag minns rätt. Ha en fin Påsk!