Nu eller aldrig

Med liv och lust gav jag mig på att sticka den där nätkassen. Jag tog ett vävgarn i lin eller cottolin som jag köpt på loppis någon gång och körde igång. På ett par ställen blev det små fel, det är lätt att tappa rytmen bland omslag och hopstickningar när man ser på teve samtidigt. Men jag lät det vara, för här handlar det mer om funktion än perfektion.

Så kom jag då till kassens övre del, med kant och handtag. Jag funderade ett tag på att göra en egen variant med  dragsko, men tyckte att handtagen var fina och bestämde mig för att följa mönstret.

Jag märkte ganska snart att något verkade vara fel. Ordentligt fel! Eftersom jag använde det svenska mönstret, tog jag mig en titt på det engelska originalet för att försäkra mig om att inget blivit galet i översättningen, men allt verkade stämma.

Ja, ja, kanske var det någon finess med det hela som jag inte begrep. Bäst att sticka på och följa instruktionerna till punkt och pricka. Jag stickade, kliade mig brydd i huvudet, bröt av en sticka och blev till sist klar.

Från ena sidan ser det fint ut. (Ber om ursäkt för bildkvalitén, kassen var knepig att fota.)

Men en närmare skärskådning från motsatt håll visar en mycket märklig skapelse.

Ena handtaget är som det ska vara, med en fin avmaskningskant under.

Men det andra hantaget var en bra bit kortare och saknade avmaskningen.

Den befann sig i stället på kanten mitt emellan handtagen och skapade ett helt omotiverat hål.

Jag grubblade och funderade, men kom inte på någon förklaring. Tankarna på vad som hänt följde mig in i sömnen, och när jag vaknade var det vad jag först tänkte på.

Men så där i gränslandet mellan sömn och vaka, kan hjärnan ibland glimma till lite extra och plötsligt stod lösningen klar för mig. Eftersom jag ville ha en ganska liten kasse, minskade jag antalet upplagda maskor för att få en mindre omkrets. När jag sedan kom till slutet, hade jag helt glömt bort det och stickade som om jag hade mönstrets maskantal. Inte konstigt att det blev fel!

Först hade jag tänkt att riva upp kanten och göra om den. Men när jag kom på vad som hänt, blev det så roligt att jag bestämde mig för att låta den vara. Den ser helknäpp ut, men funktionen är det inget fel på och åsynen av den kan kanske påminna mig om vikten att tänka efter lite i framtiden. Kära nån, jag hade ju till och med skrivit ned i min projektbok att jag lagt upp lite färre maskor. Lösningen stod där i svart på vitt mitt framför ögonen på mig! Hur knäpp får man bli, egentligen.