Åsksäsongen är här och jag njuter. Jag har respekt för åskan, jag är inte dum. Men jag tycker att det är ett fantastiskt skådespel! En gång hade jag en bekant som var som jag. Vi bodde i husen bredvid varandra och träffades ibland, utan att ha kommit överens om det, på en bänk under ett tak sena åskkvällar.
Här har jag inget skydd att sitta under, tyvärr, så jag får hålla mig inne. Då ägnar jag mig åt det näst bästa, sätter mig i ett rum som vetter åt åskans håll och lägger patiens. Det har varit en åskväderssyssla för mig ända sedan jag var barn.
Patiens passar också bra riktigt varma sommardagar när till och med sticklusten smälter bort i värmen. Då kan jag ta fram min allra minsta kortlek, och sätta mig i solstolen med en kuddbricka i knät. Alldeles lagom ansträngande när temperaturen kryper över trettiograders-strecket.
Visst är åska både lite läskigt och läckert samtidigt