Efter att ha tagit bort en ruskigt stickig rosenbuske, hade jag – trots handskar – fingrarna fulla med taggar. Så det var bara att rena en nål och sätta igång att peta. Tror jag har en tagg kvar, men den tar jag i så fall senare. Jag läcker tillräckligt just nu.
Ja, sedan liksom bara vek sig benen under mig när jag tog klivet över tröskeln från förrådet ut på terrassen. Tack och lov för min långa klänning, skrubbsåret på knät blev yttepyttigt och det gick nästan inte alls hål på skinnet.
Men jag stukade till foten. Satte snabbt på ett stödbandage för säkerhets skull. Men nu känns det bra, så det åker nog snart av igen.
Eventuellt kan detta vara något jag omedvetet gjort i sympati med pappa som ramlade ned från en stege i förrgår. Det gick bra, tack och lov och han behövde inte ens stanna kvar på sjukhuset över natten. Men han är inte någon vacker syn. Jag har fått ett foto mejlat till mig av Syster Yster som följde honom till lasarettet och maken till blåtira har jag knappast ens sett på film.
Nåja, skador till trots så är hålet efter trädet igenfyllt nu. Där står fyra små ginnalalönnar som jag fått av Syster Yster. De får massor av småplantor kring sin lönn. Förhoppningen är att åtminstone en ska klara vintern och om flera överlever, bevarar jag den som ser bäst ut nästa sommar. Hoppas bara att jag inte skadat rötterna för mycket. De var lite intrasslade i varandra. Men så här små plantor brukar ju tåla rätt tuffa tag.
Du får nog ta i lite mer om du ska matcha pappa…
Har faktiskt igen lust att matcha honom. Det här var mer en liten markering för att visa sympati. Eller så var det bara vanlig klumpighet…
Egentligen borde man ge sig sådan dagar och sätta sig still i ett tryggt hörn. Jag känner igen det där så väl!
Skönt att det gick såpass bra ändå med din far och du verkar trots allt haft lite änglavakt, du med. Förutom taggarna, då!