Nu eller aldrig

Nu är kjolen färdiglappad och jag tycker att det blev riktigt bra.

Några ord om sashiko kanske är på sin plats. Jag tror att jag stötte på det första gången i ett nummer av Hemslöjd 2013. Det var den tidningen jag letade upp för att se hur man ska göra. Inget googlande, den här gången alltså.

Det går ut på att man tråcklar fast en tyglapp över hålet eller det slitna stället. Sedan tråcklar man fast en större lapp, som kan vara av vilket skräptyg som helst på avigan och så syr man vanliga förstygn över hela ytan. Det kan göras i enkla rader, som jag valde, eller i mer eller mindre komplicerade mönster.

Min framsideslapp är av samma tyg som kjolen, men man kan välja ett avvikande tyg om man vill det. Till baksidan tog jag en bit av ett gammalt utslitet lakan.

Det svåraste var att välja tråd, men jag bestämde mig för ett vävgarn som jag tror är av bomull, möjligen cottolin.

Så här ser det färdiga resultatet ut på nära håll.

Det är intressant, det där med att försöka ta reda på hur en teknik man är obekant med, ”ska” göras. Just det googlade jag lite kring i efterhand och det fanns många uppgifter om hur viktigt det är att stygnlängden är jämn och att mellanrummen ska vara en tredjedel av stygnens längd. Men på något ställe påpekades det att man i japan uppskattar de små avvikelserna, så att en del ojämnheter inte alls är fel. Och i tidningen är det ett reportage om en japansk kvinna som är mästare på sashiko och som medvetet arbetar med ojämn stygnlängd för att få fram skönhet och karaktär.

Jag blir nyfiken på om det råder delade meningar om det här i japan, eller om det är vi västerlänningar som inte kan släppa våra idéer om Det Perfekta, utan tvingar dem på en teknik där sådana tankar egentligen är främmande. Eller kan det vara så att man även i japan strävar efter perfektionen när man använder sashiko som ett rent konstbroderi, men inte när det handlar om att lappa och laga?

Så mycket jag vill veta och så svårt att ta reda på!