Det är kul att sticka randigt, för det känns som om det går lite fortare. Det där med ”Bara en rand till…” , ni vet. Och det kan behövas, för det här garnet är en bra bit tunnare än förra tröjan.
Nu närmar jag mig slutet på det första av de två färgade nystanen och klurar på hur jag ska göra med fortsättningen. Det finns många tänkbara sätt, men vad som kan funka beror ju på hur mycket resten av oket drar.
Fortsättning följer…