I morse när jag kom ut i köket för att laga frukost, såg jag att det låg massor med korksmulor på köksbänken. Jag har några burkar med korklock där, bland annat en liten Höganäs-burk med smör i. Och på den fanns små gnagmärken.
Aha, en must, tänkte jag. Sedan blev jag lite tveksam, för jag har lärt mig att möss inte gillar fett och helt öppet i köket stod en skål med underbart doftande äpplen som var helt orörda. Men å andra sidan, vad skulle det kunna vara förutom en mus.
Så jag satte en burfälla laddad med choklad och russin på golvet nedanför bänken och det gick inte mer än tio minuter förrän jag hörde hur det skramlade till. Och där satt världens sötaste lilla gnagare.
Jag förstår verkligen att det finns de som har möss som husdjur, de är ju så otroligt näpna. Men vilda möss vill i alla fall inte jag ha springande omkring inomhus, så att släppa ut den och ge den chansen att återvända var det inte tal om. Den måste dö, tyvärr.
Att slå ihjäl den kändes svårt och när jag rådfrågade pappa, påpekade han klokt nog att den förmodligen skulle lyckas smita om jag försökte. Så jag gjorde som han rådde mig och sänkte ned hela buren i vatten. Jag var rädd att det skulle ta lång tid, jag finner verkligen inget nöje i att plåga djur. Men den kämpade inte alls, utan verkade dö snabbt och smärtfritt. Skönt! Då vet jag att jag kan göra om det utan att det känns alltför illa. För även om det var första gången jag fick in möss, så var det knappast den sista.
(Jag inser också att det jag trodde var utspillda kryddor på köksbänken häromdagen, förmodligen var muslort. Jag hade glömt hur liten den är. Tur att jag inte lade det i brödet. 
)