Just när jag satte mig vid datorn för att skriva ett inlägg började kyrkklockorna ringa. Jag har aldrig bott inom hörhåll för en kyrka tidigare och undrar lite över hur vanligt det är att man ringer till helg nu för tiden. Fint är det i alla fall med helgmålsringningen, tycker jag.
På tal om kvällar så var kvällen igår nästan magisk. Myggen som brukar jaga in mig senast vid sju hade tydligen flugit iväg för att fira midsommar någon annan stans. Det var nästa helt vindstilla, bara lite trafik på vägen, tyst och lugnt – och ljumt. När jag till sist tog mig i kragen och gick in vid halv tolv var det fortfarande tjugo grader.
Idag har jag tagit bort insektsnätet från odlingskragen där rucolan växer. De högsta växterna slog i taket nu, så det gick inte längre. Ovanpå nätet satt besvikna jordloppor som gärna ville in. Men de blev inte hjälpta av nätets avlägsnande, för jag skördade all rucola. Det var hög tid, för den hade börjat blomma så smått.
Rucola är en kålväxt – alltså borde man kunna frysa den, resonerar jag. Jag provade med ett par portioner, så får jag se hur det blir.
Av resten gjorde jag pesto. Eller i alla fall fuskpesto. Jag hittade diverse recept på nätet som jag tog som inspiration. Rucolan tillsammans med mandel, parmesan och olivolja var huvudingredienser.
När mandeln och parmesanen var slut hade jag rucola kvar, så då blev det till att improvisera. Rostade solroskärnor fick ersätta mandeln, och vällagrad Herrgårdsost efterträdde parmesanen. Medan jag höll på funderade jag ut något slags grundrecept på ”Grön sås i största allmänhet”. Så här ungefär:
Lägg valfri mängd ätbara blad, en sort eller flera, i mixer. Häll i ett par nävar nötter/mandlar/frön samt fint riven ost i en mängd som verkar lagom och mixa. Lägg i lök av något slag om du gillar det, riv eller finhacka först. Droppa eventuellt i lite citronsaft. Salta och krydda med vad du känner för. Kör igång mixern igen och häll i olja i en fin stråle. Sorten avgör smaken, mängden avgör konsistensen. När du har en jämn smet, smaka och se om du behöver ha i mer av något. Klart!
Så där ser det ut när jag skriver ned egna recept, om man nu kan kalla det för det. Jag kommer aldrig att bli kokboksförfattare. 
När såsen var klar,
klickade jag ut den på en bricka med smörpapper på.
Den satte jag sedan i frysen och när såsklickarna blivit hårda la jag dem i en burk. Nu har jag smarrig nästan-pesto i frysen så jag står mig ett bra tag. Inte dumt!