Bokhandeln i Vadstena slår igen nu i dagarna. Jag kan inte säga att jag varit en flitig kund, de få böcker jag köper nu för tiden handlar jag via nätet. Lite bär det mig emot, jag vill helst stödja lokala handlare. Men med böcker är prisskillnaden så stor och privatekonomin är en realitet jag inte kan bortse från. Men tråkigt är det, när bokhandlarna försvinner en efter en. Den här har dessutom varit fristående och har 129 år på nacken och det gör det lite extra sorgligt.
Utförsäljningen är på sluttampen och härom dagen var jag inne och handlade ett gäng kort. Det är en sådan där sak som är bra att ha på lager.
Några av dem är köpta för att behållas. Det är så roligt med gamla vykort.
Bäst med det här kortet på rådhuset är de båda männen i förgrunden. Jag saknar herrar i hatt! Jag tycker det är så stiligt, särskilt när man lyfter på hatten för att hälsa. Det känns på ett sätt så avlägset, men morfar och farfar hade hatt, så jag har ju upplevt det på riktigt.
I en så anrik butik finns det så klart en del gamla saker på lagret. De här räknehäftena charmade mig redan när jag såg dem på avstånd.
Och ännu bättre blev det när jag tittade inuti.
Ett läskpapper! Bättre kan det inte bli. Tre av dem fick följa med mig hem.
Jag har faktiskt både några reservoarpennor och stålspetspennor. En gång i tiden använde jag dem rätt flitigt, men nu för tiden är det ju sällan man sätter sig ned och skriver ”på riktigt”. Och det är klart att det finns stora fördelar med pennor som inte kladdar och text som inte löses upp av vatten. Men att det är skönare att skriva med bläck än med kulspets, det tvekar jag inte om ett ögonblick.