Idag var pianostämmaren här. Han konstaterade precis som jag gjort att det var ostämt och dessutom en halvton för lågt stämt. Några sprickor fanns det i bakstycket, men de satt bra till och spelar knappast någon roll.
Däremot var några hammare inte stabila i sidled och filten behöver slipas. Så han tog med sig hela mekaniken till verkstaden för att fixa till det.
Pianot är alltså aningen tomt inuti och i frånvaro av något som ligger an mot strängarna bildas ett fascinerande eko i rummet.
Allra bäst blir det om jag låtsas att jag kan kula. Rackarns vad häftigt det låter!
Jag känner mig aningen nervös, eftersom han berättade att det kan hända (ovanligt, ovanligt) att ramen (tror jag det hette) som strängarna är fästa vid spricker när man stämt upp pianot. Det brukar inte ske direkt utan efter ett litet tag och – påstod han – företrädesvis på natten. Och det låter! REJÄLT! Det var ju bra att veta om-utifall-att det skulle hända. Men lite läskigt är det att gå och vänta på en eventuell smäll, det får jag medge.
Sedan förklarade han att ”Spricker ramen, så är det kört. Men då tar jag inte betalt, det är väl i alla fall en liten tröst.” Och det får man ju medge. Men jag tycker om mitt piano, så jag hoppas att det står rycken.
En kunskap rikare om pianots hemligheter… Hoppas att det stannar vid teoretisk kunskap och att praktiken uteblir.