Förra fredagen när Syster Yster kom, hjälpte hon mig att dra på varpen jag gjort i ordning några dagar innan. Det hela var högst medvetet från min sida – sina småsyskon ska man utnyttja. 
Sedan slog ju förkylningen till, så då blev det några dagars uppehåll.
Men nu är jag på banan igen och har faktiskt hunnit väva mina första centimeter. Det orange är provvävningsbiten, det gröna är den riktiga färgen.
Det här är en väv som jag nästan räknar med att misslyckas med. Men den är smal och kort och det ska ”bara” bli disktrasor, så perfektion är inte av nöden.
Men varför då denna pessimism?
Tja, för det första känner jag mig ganska ringrostig. Men uppsättningen gick faktiskt över förväntan, det bådar i alla fall gott.
Sedan är det mitt första försök med ett ojämnt antal skaft i trissvävstol. Men det verkar jag ha fått ordning på.
Bindningen lekte jag fram i WeavePoint och jag har ingen aning om hur det kommer att se ut i verkligheten. Jag har också fått ägna mig åt rena gissningarna när det gäller varptäthet och sked. Det där är ju sådant som man i slutändan bara kan lära sig genom erfarenhet.
Men det viktigaste skälet till att jag bereder mig på fiasko är varpen, entrådig ganska tunn linvarp. En av mina klasskamrater på folkhögskolan försökte sig på det. Till sist blev hon så trött på att laga trådar, så att hon klippte ned väven och började med en annan. Och då hade vi ändå vår lärare där, som delade med sig av alla goda råd hon hade. De till och med klistrade varpen i ett sista desperat försök att rädda det hela.
Men samtidigt vet jag ju att det finns de som klarar av konststycket, så går gör det. Och bästa tiden på året lär ju vara sensomar/höst, när luftfuktigheten är hög så att linet blir starkare. Alltså provar jag mot bättre vetande. Håll alla tummar ni har, ni som läser det här!
Spännande o en utmaning. Klart du måste försöka- du har tänkt helt rätt.
Stort lycka till.
hälsningar Monika