Vissa saker med vävning är faktiskt helt obegripliga.
Jag varpar, snabbt och lätt, en smal varp i vanligt cottolin av bekväm grovlek. Får en fläta som ser perfekt ut. Förskedar utan problem och tänker att det här kommer att gå som en dans.
Och så blir det dags att dra på och då sätter varpeländet igång att trassla. Och när jag till sist närmar mig slutet på varpen, är ett par trådar så här mycket längre än alla andra:
Alltså, det gör mig inte så mycket att det krånglar en del. Vävning är komplicerat, så det är bara att vänta sig. Men sådana här obegripligheter…Det är ju inte direkt kvantfysik jag sysslar med, så trassel och extra garn borde inte kunna uppstå ur tomma intet.
Undrar just om det kan ligga något i allt gammalt skrock kring vävning. Det kanske är bäst att ta höga steg över trösken när jag återvänder till ateljén, för att försäkra mig om att skälet i alla fall blir bra. 
Det knepet, med höga steg kände jag inte till men när jag tänker på det så är det ju helt ”skäl-v-klart”!
Att längden varierar lite är ju inte konstigt men ganska otippat med så jättelånga mitt i? Kanske en löpögla som löste upp sig när du drog på? Fast du skulle inte missat den när du varpade…Mystiskt!
Ja, visst är det skumt. Särskilt med tanke på att ingen annan tråd är motsvarande kortare.