I går var det sista gången på tvåändsstickningskursen. Fullärd är jag inte efter fem gånger, men jag har lärt mig grunderna och kan förhoppningsvis sticka klart vantarna på egen hand. Det känns lite osäkert, för jag har aldrig stickat fingervantar, men det löser sig nog.
Det är ett mysigt ställe, Hunnevad hantverk. Det ligger mitt ute på landet och är lite lagom omodernt. Själva garnaffären består av tre rum, ett fyllt av garner,
ett annat med både garn och kläder, och mellan dem ett rum med plats att sitta och jobba. Det är ursprungligen en uteplats med tak som nu är inbyggd och den enda värmekällan där är en kamin.
Gillar skylten över dörren, här är en närbild:
Köket finns i ett intilliggande hus, men jag tror inte där finns vintervatten. Tror det nämndes att kaffet var medtaget hemifrån. Uppstår behov, får man bokstavligen gå på dass. Men det gör liksom inget, det bidrar till det mysiga. Och till tacksamheten att ha det modernt och bekvämt på hemmaplan.
Lite garn blev det köpt – jag har ju ett sådant jäääääättebehov av att fylla på mitt tomma lager. 
Egentligen har jag gett mig själv något slags halvt köpstopp. Det betyder att grundregeln är att bara köpa garn till specifika projekt, som grytlapparna jag stickade härom sisten. Men nu fanns det ett reagarn i precis ”min” lila färg, viscose och lin, som kostade 150 kronor för tio 50 grams-nystan. Det kommer att räcka bra till en sommartröja med halvlånga ärmar och just det har jag ont om. Så då fick det bli ett litet köp.
Gårdagen var alltså bra, men den här dagen började sämre. Efter frukost satte jag mig i bilen för att åka till mässan. Backade ut, körde ungefär trettio meter och tänkte sedan att något kändes konstigt. Så jag stannade, klev ur bilen och kunde konstatera att vänster framdäck var platt som en pannkaka, det var bara att vända bilen och åka tillbaka.Så nu blir det till att sätta på reservdäcket och köra till verkstan. Tur i oturen i alla fall att det är plusgrader, så jag slipper köra med ett odubbat däck i vinterväglag.