Jag håller på att gräva bort en sandhög som legat på gräsmattan några år. Nu ska där snyggas till och bli en rabatt, är det tänkt.
När jag grävde som bäst kom något utfarande som skjutet ur en kanon. Jag vände mig snabbt om och hann se att det var en brun liten mus, innan den försvann bort. ”Jaha, gömmer de sig så här?” tänkte jag och funderade sedan inte vidare på saken, utan fortsatte gräva. Några tag till med skopan (gräver liggande på knä, för ryggens skull) tittade det fram en liten pälslös och blind musunge. Och sedan kom syskonen, fem stycken sammanlagt var det.
Nu hade mamman flytt och jag hade i ren obetänksamhet förstört deras lövklädda lilla bo. Det var ju bara att inse att de inte skulle överleva, så jag hämtade en hink med vatten och dränkte dem. Slå ihjäl dem kunde jag inte riktigt med.
Förståndet säger mig att det egentligen var bäst som skedde, fem möss färre som kan bosätta sig inne hos mig i vinter. Men när jag såg de där små hjälplösa, darrande liven, så kände jag mig lite usel.
