Nu eller aldrig

Nu blommar honungsrosen, med vackra crème-färgade blommor. Knopparna är förresten lika vackra med sin ljust laxrosa färg.

Och efter att med ett undantag bara ha bidragit med hanblommor, har squashen fattat att honorna också behövs om det ska bli något.

Högstubben har fått vackert röda skott som står sig bra mot indiankrassen som nu har börjat sträva uppåt. I bakgrunden står morfarsurnan (morfar hade cementgjuteri och har gjort den) med nya blommor i. Penséerna som växte där hade gjort sitt. Nu samsas en röd låg tobaksplanta med en vit femtunga. Riktigt fint, tycker jag.

I övrigt kan jag rapportera att den stuvade kålrabbin blev riktigt, riktigt god. Idag skördade jag en till. Men den skar jag i stavar och ställde i ugnen, lite som klyftpotatis. Det blev också gott. Och att bara knapra dem råa är inte dumt. Får så fler nästa år!

Jag är så förundrad över hur väl kålen verkar må. Efter allt jag läst om vad som kan drabba just kålsläktet, såg jag framför mig ett land bestående av en massa hål med spridda rester av blad runt. Men så har det inte alls blivit – hittills, kanske jag skulle tillägga.

Grönkålen har jag ju ätit av ett tag. Men nu var den så stor att den knappt fick plats under fiberduken. Så idag blev det storskörd. Jag plockade av alla blad över en viss storlek, hackade, förvällde och frös in.

Kålrabbin börjar också bli stor och fin, snart kan jag nog smaka den första.

Broccolin är jag kanske lite mer bekymrad för. Bladen är rejält stora, medan buketterna inte ser så mycket ut för världen än. Kanske är det helt normalt. Men det kan också vara så att de fått för mycket kväve, så att bladen växer på blommornas bekostnad. Fast jag har ju bara grästäckt en enda gång, det är allt de har fått utöver grundgödslingen.