Jag köpte en kumihimo-platta förra sommaren, testade den lite men har sedan låtit den ligga. Men när jag hittade en bok som verkade bra, slog jag till. Hämtade den i onsdags och kan redan konstatera att det var ett bra köp.
Boken innehåller allmän information och femtio mönster väl beskrivna steg för steg, och med upplysning om svårighetsgrad. Och här finns verkligen allt från det enklaste enkla, till riktigt avancerade saker. Och inte minst även beskrivning på platta band. Det tror jag att jag kommer att kunna ha riktig användning för.
Alla mönstren ”blir” något, mest armband och halsband. Men jag planerar att arbeta mig igenom boken steg för steg i form av små prov-flätor i olika material för att lära mig tekniken och se hur det blir med olika garner. Tejpar upp dem utan någon större finess på vanligt papper och gör en liten anteckning vid varje för att minnas senare.
En sak som inte står i boken, men som jag hittat tips om på nätet, är att sätta en tyngd i början av flätan. Egentligen gör man det för att flätan ska bli rakare, men jag tycker att det är mycket behagligare att arbeta när man faktiskt känner att man håller något i handen. Plattan i sig är så lätt så det finns liksom inget motstånd. Kanske att jag skippar tyngden när jag kommer till att fläta in pärlor. De väger ju lite i sig själva.
Det här är en japansk flätteknik som egentligen utövas på en marudai, som är väldigt lik den ställning våra egna hårkullor använder. Det är lite fascinerande , tycker jag. Jag är väääldigt sugen på att försöka tillverka en egen marudai. Tekniken blir en annan då, säkert inte så lätt att lära sig. Men man kan arbeta med betydligt fler trådar när man inte är bunden vid antalet skåror i plattan. Och fortare går det eftersom man arbetar med båda händerna och därför kan flytta två trådar i taget. Nåja, det ligger i framtiden, om det alls blir av. Spännande är det i alla fall att lära sig en ny teknik. 
