Ibland önskar jag att jag vore född sisådär femton år senare är jag faktiskt är. Inte för att jag lider av åldersnoja. Tvärt om tycker jag att det är rätt skönt att bli äldre. Men det här med datorer – det verkar så mycket enklare för dem som växt upp med det.
När jag gick på gymnasiet fanns det så vitt jag minns en dator på skolan. Den hade ett namn, fast jag har glömt vad det var. Den stod på ett rullbord, säkert inlåst i ett rum dit Endast Behöriga Lärare hade tillträde. Ett par gånger per termin rullades den högtidligen in i klassrummet. Där fick det fåtal elever (läs killar) som förstod sig på alla skumma koder, som var ett måste innan musens tidevarv, turas om vid tangentbordet. Vi andra stod i ring runt om och förundrades. Allt var i svart-vitt, förstås och ordet grafik hade väl ingen hört talas om. Men ändå, för mig som snöat in på sci-fi redan i tioårsåldern kändes det som om turistresorna till månen befann sig bakom nästa hörn.
Den där rymdresan har jag slagit ur hågen. Men det stör mig att det ska vara så svårt att förstå alla funktioner här. Om jag bara vore femton år yngre…
Min barndoms drömmar