Birgitta var snäll nog att skriva en kommentar till förra inlägget och tala om att jag nog inte borde förskeda som jag gjorde. Så efter lite mentalt motstånd mot att börja om från början, bet jag i det sura äpplet, plockade fram en glesare sked och insåg att nu måste jag räkna.
Så jag tog fram Stora vävboken och slog upp kapitlet om förskedsberäkning.
Sedan följde en alldeles för lång stund fylld av ilsket stampande i golvet, frustrerade utrop på temat ”Jag fattar inte”, vilja att ge upp hela projektet och uppmuntrande ord till mig själv om att om jag bara tar det lugnt och metodiskt så ska det nog gå till sist – dum i huvudet är jag ju inte.
Och som alltid när jag behöver ägna mig åt matematik på en högre nivå än att fördubbla ett recept eller räkna ut bensinförbrukningen sedan förra tankningen, så drabbades jag av lusten att stämma Någon. Jag är nämligen ett offer för det tidiga sjuttiotalets matematikundervisning. Vi ägnade massor med tid åt mängdlära, men fick aldrig nöta in multiplikationstabellen eller lära oss att förstå matematikens grunder. Hela lågstadiet trodde jag att jag var riktigt duktig på matematik, jag tog mig ju igenom böckerna både snabbt och rätt. Redan på mellanstadiet började jag ana oråd och högre upp insåg jag min totala oförmåga att begripa mig på det hela. Och jag gillar ju egentligen matte, det är spännande och fascinerande och dessutom oumbärligt i vardagen.
Nåja, till sist tror jag att jag fick till det och nu har jag börjat om igen. Men om det inte blir rätt, då tror jag att jag ska leta reda på någon ansvarig och med skeden som tillhygge tvinga vederbörande att göra uträkningen åt mig… 
Det får nog bli Ingvar Carlsson då. Han var utbildningsminister dina första skolår. Kanske var hans föregångare mer ansvarig eftersom politiska beslut ofta har viss fördröjning innan genomförandet, men deg var Palme och det blir nog svårt att stämma honom. Som alternativ till stämning kan du kanske utverka en grundläggande mattekurs för ”dummies”. Lycka till!