Jag satt för mig själv i örtagården i Vadstena och njöt av sol, vårblommor och fågelkvitter. Då kom där en mindre barngrupp, några flickor i sexårsåldern med sin lärare. De gick runt och tittade på alla blommorna, pekade och pratade med varandra med glada och förundrade röster när de såg allt det vackra som dykt upp ur jorden. Och så, när de närmade sig mig, hörde jag en av töserna säga till sin kamrat, med samma glada röst: ”Titta, en gammal tant.”
Så nu har jag gått här hela dagen och känt mig som en vårblomma. 
(Och vad den saken anbelangar, så ser jag ordet tant som en hederstitel.)
Ja! Härligt! Visst är tant en hederstitel! Och lika intressant att hitta som en vitsippa ch en vårlök, visst är det fint!
”Hejdå, gammeltanten!” fick jag höra i julas, svällde av stolthet och glädje!
Vad är då jag- en tanttant? Dubbelt så fint.
Jag är stolt över att kalla mig tant! Och det är säkert du med
.