Raggsockor är roligt att sticka, det går så fort. Jag började med de här i torsdags och nu är de precis avmaskade. Garnet är Järbo raggi. Medan jag stickade bestämde jag mig för att inte använda dem förrän till jul, bara för att färgen är så julig. Det tänkte jag inte alls på när jag köpte garnet.
Någon som har hört talas om bokashi? Jag stötte på ordet i förbigående i en mening någonstans på nätet för ett par år sedan. Nyfiken som jag är googlade jag och förstod att det var en metod för att kompostera matrester och annat organiskt avfall på ett både enklare och snabbare sätt än med en traditionell matkompost.
Här finns en länk för den som vill veta mer.
Jag har alltså hållit på några år, men av någon konstig anledning har jag inte bloggat om det förut. Så det är hög tid!
Vad tycker jag då! Jo tack, i jämförelse med traditionell kökskompostering är det en barnlek. Jag har provat den andra varianten på två arbetsplatser och det var mycket som kunde gå fel. Det enda problemet jag har haft med bokashi är att det tog några försök innan jag lärde mig att hålla hinken tillräckligt torr. En av de första hinkarna blev så fuktig att innehållet började ruttna och mögla och luktade så fasansfullt att innehållet hamnade i soptunnan. Men det är liksom det värsta som kan hända.
Min bokashi hamnar till sist i mina grönsaksodlingar. På så vis minskar jag behovet av både köpejord och köpt gödsel, även om inte bokashin räcker fullt ut. Och grönsakerna mår bra och verkar välnärda. Jag är riktigt glad att jag hittade den här metoden.
Mina ”jordfabriker” – plastlådor med lock – står i växthuset på vintern, men får flytta ut när plantorna ska in i sitt hus. Därför har jag rätt små lådor, som jag orkar lyfta. Jord är tungt!
Här är en bild på hur jag börjat blanda färdigsyrad bokashi med jord, någon gång i april i år.
Nu ligger just de matresterna i en av mina odlingsbäddar och näringen har flyttat över till grönsakerna som finns i fryst och torkad form i mitt kök. Återvinning när den är som bäst. 
Jag har lånat en väldigt spännande bok om att färga textilier. Det handlar om att färga med ätbara saker, skal, blast, bär och annat.
Ett förslag är att färga med blötläggningsvattnet från svarta bönor. Det tyckte jag lät spännande, så igår lade jag bönor i blöt. Vattnet blev åt det lila hållet, men enligt boken ska det färgade snarare bli blått.
Jag tog lite ull som jag kardade i somras för att testa med. Det blir nog lagom till ett par pulsvärmare.
Vattnet såg ganska mörkt ut i sin ensamhet…
…men med ullen i verkar det väldigt ljust. Det spörs om det kommer att räcka för att ge färg.
Färgämnet bryts lätt ned av värme står det i boken, så det får i princip bli solfärgning – fast utan sol. Jag vet inte riktigt hur länge jag ska låta det ligga. Boken föreslår några dagar i solvärme, men jag får väl ge det längre tid än så nu när solen inte hjälper till. Kanske går det inte alls, men om jag inte provar, får jag inte veta.
Bönorna ska läggas i en köttfärsgryta som står och puttrar på spisen. Fint att kunna kombinera matlagning och textilier.
Idag har jag varit på körövning och innan dess tog jag en tur till vårdcentralen för att kolla blodvärdena. Det ska bli spännande att se om min kur med järntabletter gjort någon nytta.
Sedan gjorde jag färdigt ett par dubbelstickade grytlappar. Jag blev tillfrågan av en vän om jag kunde göra ett par och det passade ju utmärkt, eftersom jag håller mig till småprojekt just nu.
Jag har bara provat på dubbelstickning en gång tidigare, så jag fick kolla upp ett par saker innan jag satte igång, men handgreppen satt där. Jag hade glömt hur kul det var, måste nog dubbelsticka lite mer. Funderar på en halsduk i restgarn från jackan. Men först får det nog bli ett par raggsockor.
Idag låg det en julkalender i min brevlåda. Den kom från Ikano-huset i Linköping och budskapet är att ju mer man shoppar, desto mer jul blir det. Bakom varje lucka döljer sig en rabattkupong som bara kan användas den aktuella dagen.
Jag har ungefär en timme med bil till Linköping. Enkel resa. Min bil drivs av bensin.
Att producera allt vi i västvärlden tycker oss behöva, tar enorma resurser i anspråk både när det gäller råvaror och energi.
Det pågår en klimatkonferens i Paris.
Jag säger inget mer…
Ute är det grönt och nästan fem plusgrader, men advent är det ju i alla fall. Jag har tänt första ljuset i adventsljusstaken och sjungit Bereden väg för Herran i kyrkan. Nu ska jag bara leta reda på skivan med Otto Olssons Advent och äta saffransbröd också, så är allt som det ska sedan.
Stickningen flyter inte på så värst just nu, som jag skrev i ett tidigare inlägg. Så jag bestämde mig för att ge mig på några småprojekt i förhoppningen om att det skulle gå bättre. Och det funkar faktiskt rätt bra. Fel blir det fortfarande, men man upptäcker det snabbare i en liten stickning och det går fortare att fixa till. Så jag har stickat en Knubbelchen, som jag blev riktigt nöjd med.
Nu ska jag bara prova att tvätta den i 60 grader och se om den håller för det. På garnet står det 40 grader, men det är ett bomullsgarn så det borde funka. Vadden jag stoppat huvudet med däremot, kan bli ett problem. Det var en restbit utan tvättmärkning. Men småbarnstextilier måste gå att tvätta varmt, tycker jag. I värsta fall får jag väl hitta en annan stoppning och göra om lite.
Första advent på söndag – då måste man ju baka lite. I dag tog jag mig an saffransbröd och det blev riktigt gott. Jag bryr mig inte om att försöka forma det till lussekatter, det blir mest kladdigt med LCHF-bröd tycker jag och det är ju ändå smaken som är det viktiga.
Ja, och så bakade jag ju min favoritkladdkaka, eftersom jag har namnsdag. Lite kan man ju muntra upp sig med i gråvädret när det nu finns en anledning.
Jag tyckte att jag var så noggrann med mönsterpassningen på kjolen, men icke sa Nicke!
Det här är tänkt att vara framstycket. Men om bakstycket blir bättre, kan jag ju sprätta upp för dragkedjan och vända på steken. Annars får det nog vara, för tyget är sådant att man nästan inte ser sömmen, så jag har ingen lust att sprätta hela stycket.
I morse när jag kom ut i köket för att laga frukost, såg jag att det låg massor med korksmulor på köksbänken. Jag har några burkar med korklock där, bland annat en liten Höganäs-burk med smör i. Och på den fanns små gnagmärken.
Aha, en must, tänkte jag. Sedan blev jag lite tveksam, för jag har lärt mig att möss inte gillar fett och helt öppet i köket stod en skål med underbart doftande äpplen som var helt orörda. Men å andra sidan, vad skulle det kunna vara förutom en mus.
Så jag satte en burfälla laddad med choklad och russin på golvet nedanför bänken och det gick inte mer än tio minuter förrän jag hörde hur det skramlade till. Och där satt världens sötaste lilla gnagare.
Jag förstår verkligen att det finns de som har möss som husdjur, de är ju så otroligt näpna. Men vilda möss vill i alla fall inte jag ha springande omkring inomhus, så att släppa ut den och ge den chansen att återvända var det inte tal om. Den måste dö, tyvärr.
Att slå ihjäl den kändes svårt och när jag rådfrågade pappa, påpekade han klokt nog att den förmodligen skulle lyckas smita om jag försökte. Så jag gjorde som han rådde mig och sänkte ned hela buren i vatten. Jag var rädd att det skulle ta lång tid, jag finner verkligen inget nöje i att plåga djur. Men den kämpade inte alls, utan verkade dö snabbt och smärtfritt. Skönt! Då vet jag att jag kan göra om det utan att det känns alltför illa. För även om det var första gången jag fick in möss, så var det knappast den sista.
(Jag inser också att det jag trodde var utspillda kryddor på köksbänken häromdagen, förmodligen var muslort. Jag hade glömt hur liten den är. Tur att jag inte lade det i brödet. 
)