Ibland slår det mig hur snabbt vissa ord försvinner till följd av den tekniska utvecklingen. Jag kom att tänka på det i veckan. Vi hade en lektion i materiallära, där det i rask takt dök upp nya ord (nya för oss, alltså) som hade med efterbehandling och färgning av textilier att göra. Jag antecknade så gott jag kunde, men hann inte riktigt med. När lektionen var slut, hörde jag mig själv säga till en klasskamrat – tack och lov i min egen ålder – att det hade varit bra om vi fått stenciler med alla nya ord. Stenciler!! Hur dök det ordet plötsligt upp ur minnet? Och om jag i stället sagt det till en yngre klasskamrat, hade jag då alls blivit förstådd? Hur många 20-åringar har ens hört ordet? Eller har jag fördomar om 20-åringar när jag tänker så?
Jag saknar de där gamla orden ibland. Petmoj, rullbandspelare, kassettradio, diabilder. Fast i ärlighetens namn saknar jag kanske inte företeelserna lika mycket. Den nya tekniken kan vara irriterande svårförståelig när man inte växt upp med den. Men nog är det skönt att slippa kassettband som trasslar, diabilder som bleknar och skivor som kräver att man reser på sig och vänder sida när man halvsover som allra bäst i favoritfåtöljen.
Allt var inte bättre förr.
Lukten av nydragna stenciler är i alla fall något som barn av idag inte får uppleva. Inte heller ljudet av ett tjugotal fluorsköljande munnar i samma klassrum… Det var tider det!