Framför ett plank som utgör en del av gränsen mellan mig och grannarna, har jag en rabatt som är fullständigt armerad av rötter från klätterhortensia och astilbe. Jag har haft tankar på att plantera något vid ena kanten där det inte växer något, men jag har gett upp, för det är omöjligt att få ned en spade i jorden. Så döm om min förvåning, när något främmande stack upp där i slutet av förra säsongen.
Jag tyckte att det såg ut som hallon, men pappa höll inte riktigt med och som den goda dotter jag är, litade jag så klart på hans auktoritet. 
Men nu har det där skottet växt sig större och ytterligare två eller tre har tittat upp. Och jo då, grannarna har hallon på sin sida av planket. Så jag tror faktiskt att jag har rätt.
Om jag vore den ordningsamma trädgårdsodlaren med den perfekta tomten, skulle jag försöka ta död på dem på stört. Men nu är jag ju mer den där som tackar och tar emot när något trevligt dyker upp, även om det är på fel plats. Och hallon är gott. Så de får väl vara kvar, tills vidare i alla fall. Jag vet att hallon kan sprida sig som ogräs om det får chansen, men just här kan de inte ta sig så långt för framför just den rabatten har jag den gräsmatta som jag är mest noggrann med att klippa. Och eftersom här inte är en tjusig blomrabatt, utan mer en grön vägg med lite mer oansenliga blommor, så smälter de förhoppningsvis väl in.
Nu ser jag fram mot att få smaka. Grannen säger att det är en god sort.
Så trevligt! Hallon sprider sig men hyfsat lätt att hålla på sin plats, tycker jag. Jag vet två saker som man misslyckas med, det ena är jättebalsamin och det andra är snöbollsbuske. Och så har jag hört att parslide är besvärlig, men eftersom vi försökte odla den och misslyckades kan man ju undra!
Så trevligt när naturen fixar till saker själv!