Idag har jag skördat årets första paprika. Visserligen omogen, men ändå.
Och så står borstnejlikorna i sin fagraste prakt. Det har varit en riktig favoritblomma ända sedan jag var liten. Jag sådde en påse fröer förra året, men eftersom de är tvååriga, har jag fått vänta tills nu på att njuta av dem.
Pappa är här ett par dagar och hjälper mig med ett projekt i trädgården. Mer skriver jag inte om det förrän det är färdigt. 
På femte dagen med temperaturer nära trettiostrecket och med vad som skulle kunna utveckla sig till huvudvärk, orkar jag faktiskt inte vara ute. Det är inte likt mig, jag är helt enkelt utomhus när vädret är så ljuvligt. Men idag håller jag mig inne, på skuggsidan och med korsdrag. Mycket patiens vid köksbordet blir det, varvat med måsten, som inte blivit gjorda för att vädret tvingat ut mig.
Fast vattnat har jag gjort, tidigt medan det fortfarande var skapligt svalt. Och så tog jag mig en liten fotograferingsrunda.
Auberginen har börjat blomma. Plantorna som får stå utomhus har en otroligt läcker lila färg, de i växthuset är bara gröna.
De små paprikorna växer från dag till dag och tomaterna börjar få en varmare grön ton. Busktomaterna är fullkomligt översållade av kart.
Squashen är snart skördemogen…
…och gurkan som jag sådde snudd på för sent och som stått stilla i växten har äntligen satt fart.
I kållandet är det inte lika roligt. Något eländigt djur gnager på bladens huvudnerver, varpå de blir gula och faller av.
Kålrabbin som blev så bra förra året, är liten och ynklig, om det alls blivit något av den.
Jordloppor och rapsbaggar firar triumfer…
… och kålfjärilarna fladdrar omkring så snabbt att kameran blir alldeles yr.
Spritärtorna, däremot, börjar bli fullmatade,
sötfänkålen verkar må utmärkt,
och rättikan jag sådde för fyra, fem dagar sedan har tittat upp.
Kallan blommar…
…och så mitt i all sommarfägringen, en hyacint.
Åsksäsongen är här och jag njuter. Jag har respekt för åskan, jag är inte dum. Men jag tycker att det är ett fantastiskt skådespel! En gång hade jag en bekant som var som jag. Vi bodde i husen bredvid varandra och träffades ibland, utan att ha kommit överens om det, på en bänk under ett tak sena åskkvällar.
Här har jag inget skydd att sitta under, tyvärr, så jag får hålla mig inne. Då ägnar jag mig åt det näst bästa, sätter mig i ett rum som vetter åt åskans håll och lägger patiens. Det har varit en åskväderssyssla för mig ända sedan jag var barn.
Patiens passar också bra riktigt varma sommardagar när till och med sticklusten smälter bort i värmen. Då kan jag ta fram min allra minsta kortlek, och sätta mig i solstolen med en kuddbricka i knät. Alldeles lagom ansträngande när temperaturen kryper över trettiograders-strecket.
Igår var det Heda gammaldags marknad. En lagom stor tillställning, med framför allt hantverk och mat från små lokala producenter, som det redan blivit tradition för mig att besöka. Vackert väder var det också.
Försäljarna ombeds klä sig som man gjorde vid förra sekelskiftet.
Några gamla fina bilar fanns det också. Jag är inte alls bilintresserad, men sådana här godingar kan man ju inte annat än njuta av. Bara en sådan sak som ekrar av trä!
Underhållning finns det också. Jag satt på en grässlänt och åt jordgubbar men jag lyssnade på visor framförda av ett par som verkade ha sett in i mitt huvud när det gäller musiksmak. Repertoaren var omväxlande och sträckte sig över ett långt tidsperspektiv, men de de hade lyckats pricka in bra många av mina favoriter.
Konstutställning var det också och där blev jag kär. Tavlan var på tok för stor både för min plånbok och mina väggar. Men jag blev sittande på en välplacerad stol och njöt en bra stund. Tavlan var så pass stor, att när människor ställde sig framför den, stämde proportionerna och gav illusionen av att de faktiskt stod framför havet på riktigt. Bilden gör inte tavlan rättvisa, men jag visar den ändå. Konstnären heter Vivian Mansfield och är uppenbarligen galet bra på att måla vatten.
På hemvägen tog jag några kort på slätten. Det är så vackert nu!
Ja, sedan kom eftermiddagen och den blev ännu bättre. Jag fick några timmars besök av goda vänner som jag inte träffat på länge. Skulle tippa på att det är fem år sedan sist. Vi bor inte så hemskt långt från varandra, sedan jag flyttade hit. Men jag har haft mycket med huset och annat och de är småbarnsföräldrar. Lätt då att det liksom inte blir av. Men nu var de i närheten på sin semesterturné och hörde av sig för att se om det passade. Så kul det var att träffas!
Det är inte så ofta jag har flera stickningar på gång. Men nu kände jag att jag ville ha en social stickning, utöver tröjan jag håller på med. Stora delar av den är oproblematisk, nu när jag fått det att bli bra i halsen. Men partier av den kommer att kräva eftertanke och räknande och därmed ostördhet, och det finns lite sociala sticksammanhang i framtiden. Så, en social stickning var det!
När mamma köpte garn till en sjal, kom jag på att det är ju det, jag vill göra av mitt röda merinogarn. Det var ett av de första ”riktiga” garnerna jag spann, så det har legat och väntat i många år. Jag kommer inte att göra av med allt, men lite är bättre än inget.
Det får bli det mönster som allmänt går under namnet Feather and Fan. Men efter att ha läst det här, inser jag att det antagligen skett en förväxling en gång i tiden. Och här uppstår en filosofisk fråga. Om det här mönstret ursprungligen kallades Old Shale, men nu kallas Feather and Fan av det flesta, trots att det namnet från början var upptaget av ett annat namn – vad ska jag då kalla det jag stickar?
Strunt samma! Mönstret är fint, de lätta färgskiftningarna i garnet likaså. Så jag stickar vidare, oavsett vad det är jag gör.
Jag måste ju visa lite fler foton från hembygdsmuseet jag var på. Här kommer alltså en bildkavalkad.
Skomakarens symaskin. Titta på de fina, fotformade tramporna.
Flest bilder tog jag i rummet med textilredskap. Här fanns många godsaker.
En långrock, en spinnrock av den typ vi nog är mest vana vid i Sverige, och en högrock.
En fin gammal bandvävstol. Det skulle jag gärna vilja ha en. Hittar jag en superbillig på ett loppis, slår jag till på direkten.
Här är en variant som jag aldrig sett för. En bandgrind förvandlad till en enkel vävstol. Fiffigt!
Urtjusig gammal symaskin.
Detalj av en fantastisk märkduk. Jag är så imponerad av välgjorda vitbroderier – har liksom aldrig riktigt fått till det med sådana själv.
Så fanns det några täljda figurer som visade en del av livberedningsprocessen. Gubben till vänster bråkar linet i en bråkstake. Bredvid honom står en gumma som skäktar linet och gumman till höger ägnar sig åt häckling.
Det är lite kul det där med att gamla ord lever vidare i överförd bemärkelse, långt efter att den ursprungliga betydelsen försvunnit ur det allmänna medvetandet. Bråkstakar i olika åldrar finns det ju gott om och människor som häcklar varandra är vardagsmat, inte minst under ett supervalår. 
Vi fick faktiskt prova linberedning på folkhögskolan. Så, rycka och röta fick vi inte vara med om, men annars fick vi göra alla moment. Det var riktigt, riktigt roligt och dessutom hade jag tydligen talang för det. Kvinnorna som lärde oss, trodde att jag hade gjort det förut. Här finns bilder från ett tidigare år än mitt, för den som vill se lite mer.
Till sist en icke textilrelaterad sak. Den väckte nostalgiska känslor, farmor och farfar hade en likadan. Man fäster ett kort med två nästan likadana bilder i hållaren i mitten, sätter masken mot ögonen och får se bilden i 3D. Forna tiders high tech!
(Lite textilt blev det visst ändå – visst är duken ursnygg!)
Jag har ju glömt att berätta om garnerna jag köpte när jag var i Skänninge.
Först blev det några nystan marinblå Mandarin petit, som komplement till de beige nystan jag fick kvar efter min Pi-tröja. Jag var på väg att beställa några nystan på nätet härom veckan, men det blev inte av. Och tur var väl det, för här var det bättre pris och inget porto. Ibland är det bra att inte vara för snabb.
Sedan köpte jag några härvor av ett bomullsgarn 8/4. Stickade en tröja i ett sådant garn, fast av annan sort, i höstas och blev så nöjd. Planen är att använda samma mönster, men göra ärmarna hellånga. Eller gör jag den uppifrån och ned. Det är så skönt att slippa sy ihop – jag har nog blivit lite lat.
Egentligen borde det ha slutat där, jag behöver verkligen inte mer garn. Men så fick jag syn på en korg med ett garn jag stickat i tidigare och gillar. För tio kronor nystanet! Det kändes nästan brottsligt att inte slå till. Tyvärr var färgerna inte riktigt mina. Mest pasteller, få nystan av varje färg. Men det fanns tio nystan av en starkare rosa, som jag tyckte var okej. Jag köpte dem alla.
Bara bomull den här gången alltså. Det känns inte helt optimalt. Bomull är inget vidare för vare sig miljön eller dem som arbetar med det, så jag försöker vara återhållsam med det. Men å andra sidan, kläder jag stickar själv får ett lååångt liv, så miljöbelastningen blir nog inte så stor trots allt.
Förra året stödde jag ut vallmofrön på min äng. Några kom från en påse med ängsblommor, några hämtade jag vid en åkerkant. Båda sorterna har tagit sig. Det är så fint med det röda mitt i grönskan.
Någon har varit här. Någon har vält ned en av krukorna i köket och tufsat till gardinen.
Någon har rivit ned en bok och tre små grisar från fönsterbrädan i fåtöljen.
Nu hoppas jag att Någon inte sitter i ett hörn någonstans och trycker i väntan på att ställa till mer oreda. Jag har sett mig omkring, gått genom rummen och ropat ”Hallå!”, men inte funnit Någon.
Jag gissar på katt eller fågel. Så många andra djur finns inte här.
På förekommen anledning måste jag bara få säga en sak .
När man knypplar får man lätt beundrande kommentarer, det ser ju så svårt ut. Och här känner jag att jag måste få lägga in en liten protest. Inte för att jag har något emot lite beundran, tvärt om. Men ibland är jag rädd för att en och annan som är nyfiken på knyppling skräms bort av att det verkar så komplicerat. Och det är förfärligt synd.
Naturligtvis har vi våra talanger på olika håll – och tur är väl det. Men rent objektivt tror jag faktiskt inte att knyppling är svårare än något annat. Själv tyckte jag att både stickning och vävning var svårare att lära sig.
När man knypplar (nu talar jag Vadstenaknyppling här, andra varianter kan se lite annorlunda ut) gör man i grunden bara en av två saker: antingen flyttar man en pinne till höger (korsning) eller till vänster (vridning) över en annan. Man arbetar för det mesta med två par, korsningen gör man med med de båda mittpinnarna, vridingen med tvåan och fyran från vänster räknat. Det finns tre grundslag enkel- eller halvslaget består av en korsning och en vridning. Lägger man till en korsning ytterligare, får man ett vävslag. Vridning igen ger ett hel- eller dubbelslag. Sedan förekommer det också extra vridningar som ibland görs på båda paren, ibland bara på det ena – men enligt fasta och konsekventa regler.
That’s it, skulle man kunna säga. Det är inte riktigt sant, så klart, det finns några få undantag. Men i stort sett är vad man gör. Grundslagen utförs i olika ordning och med nålar satta på ett bestämt sätt, alltihop väldigt strukturerat och enligt bestämda regler. När man väl lärt sig det, kan man få upp en avsevärt hastighet.
Min tro är att knyppling verkar så svårt för att det är ovanligt. Stickning, virkning och vävning har många stött på, och till och med provat själva. Man har åtminstone en liten aning om hur det går till. Knyppling har många aldrig sett utföras i verkliga livet och då verkar det så klart som rena grekiskan. Någon sitter där och slänger omkring pinnarna på ett till synes helt kaosartat sätt. Men vi bara luras. Vi vet precis vad vi gör och anledningen till att det kan gå så fort, är att det i grunden är så enkelt. Sedan finns det så klart oerhört komplicerade mönster som kräver en van knypplerska/knypplare, men det är en annan sak.
Var alltså inte så imponerade att ni inte vågar prova. Det vore synd, för det är ju så kul!