När jag tar fram julkrubban följer jag den gamla traditionen att sätta de tre vise männen en bit från själva krubban. Sedan får de ge sig ut på vandring, och idag på Trettondagen kommer de fram.
En gång i tiden hade de en kamel med på färden, men den var gjort av något skumt material som så småningom gick sönder. När ena benet till sist mest var småsmulor, fick den inte vara med längre. Det är ingen större glädje med ett lastdjur som trillar omkull hela tiden.
När jag var liten högg vi blast-änden av en morot som fick stå på ett fat med vatten och fungera som palm. Och så fanns där en spegel med bomullssnö runt, där en liten svan av glas simmade omkring. Hur en isbelagd, snöomgärdad sjö kunde finnas i det klimat palmer kräver, var inget jag funderade över. Logiken haltade, men än sen? Den där lilla sjön var ju så fin och ”palmen” gav liv åt scenen. Inte måste väl allt alltid vara så korrekt!
