Möss är tydligen mer sociala än jag trodde. Ett bo, en mamma och sju ungar till, nära det jag grävde fram igår. Hoppas att ingen av dem var ett syskon till gårdagens kull, som har fått ligga där ensam. Nåja, nu är de också dränkta. Tack och lov går det fort. Och nu är det så lite sand kvar att att jag vet säkert att där inte finns fler bon.
Jag håller på att gräva bort en sandhög som legat på gräsmattan några år. Nu ska där snyggas till och bli en rabatt, är det tänkt.
När jag grävde som bäst kom något utfarande som skjutet ur en kanon. Jag vände mig snabbt om och hann se att det var en brun liten mus, innan den försvann bort. ”Jaha, gömmer de sig så här?” tänkte jag och funderade sedan inte vidare på saken, utan fortsatte gräva. Några tag till med skopan (gräver liggande på knä, för ryggens skull) tittade det fram en liten pälslös och blind musunge. Och sedan kom syskonen, fem stycken sammanlagt var det.
Nu hade mamman flytt och jag hade i ren obetänksamhet förstört deras lövklädda lilla bo. Det var ju bara att inse att de inte skulle överleva, så jag hämtade en hink med vatten och dränkte dem. Slå ihjäl dem kunde jag inte riktigt med.
Förståndet säger mig att det egentligen var bäst som skedde, fem möss färre som kan bosätta sig inne hos mig i vinter. Men när jag såg de där små hjälplösa, darrande liven, så kände jag mig lite usel.
Nu är kjolen färdiglappad och jag tycker att det blev riktigt bra.
Några ord om sashiko kanske är på sin plats. Jag tror att jag stötte på det första gången i ett nummer av Hemslöjd 2013. Det var den tidningen jag letade upp för att se hur man ska göra. Inget googlande, den här gången alltså.
Det går ut på att man tråcklar fast en tyglapp över hålet eller det slitna stället. Sedan tråcklar man fast en större lapp, som kan vara av vilket skräptyg som helst på avigan och så syr man vanliga förstygn över hela ytan. Det kan göras i enkla rader, som jag valde, eller i mer eller mindre komplicerade mönster.
Min framsideslapp är av samma tyg som kjolen, men man kan välja ett avvikande tyg om man vill det. Till baksidan tog jag en bit av ett gammalt utslitet lakan.
Det svåraste var att välja tråd, men jag bestämde mig för ett vävgarn som jag tror är av bomull, möjligen cottolin.
Så här ser det färdiga resultatet ut på nära håll.
Det är intressant, det där med att försöka ta reda på hur en teknik man är obekant med, ”ska” göras. Just det googlade jag lite kring i efterhand och det fanns många uppgifter om hur viktigt det är att stygnlängden är jämn och att mellanrummen ska vara en tredjedel av stygnens längd. Men på något ställe påpekades det att man i japan uppskattar de små avvikelserna, så att en del ojämnheter inte alls är fel. Och i tidningen är det ett reportage om en japansk kvinna som är mästare på sashiko och som medvetet arbetar med ojämn stygnlängd för att få fram skönhet och karaktär.
Jag blir nyfiken på om det råder delade meningar om det här i japan, eller om det är vi västerlänningar som inte kan släppa våra idéer om Det Perfekta, utan tvingar dem på en teknik där sådana tankar egentligen är främmande. Eller kan det vara så att man även i japan strävar efter perfektionen när man använder sashiko som ett rent konstbroderi, men inte när det handlar om att lappa och laga?
Så mycket jag vill veta och så svårt att ta reda på!
Jag har länge velat prova på sashiko, men inte som en rent dekorativ teknik utan som den lappa-och-laga-teknik det är från början. De mer avancerade sashiko-stygnen är otroligt vackra som dekoration och kanske ger jag mig på det så småningom, men jag vill liksom börja i rätt ända.
Så jag blev nästan lite glad när jag upptäckte ett hål på min trädgårdskjol. 
Jag valde att göra framsideslappen av samma tyg som kjolen, eftersom jag hade kvar några småbitar av det. Baksideslappen är en bit av ett gammalt utslitet lakan. Rätt mysigt att sitta i solhörna på terrassen och sy för hand en söndagseftermiddag..
…att jag inte är röd-grönfärgblind, för då skulle jag inte se hur vackert det här är. Och svårt att skörda skulle det också bli.
Det där på nedersta bilden är faktiskt en paprika. Jag trodde först att det blivit fel, som med squashen. Men så kollade jag upp saken och den här paprikan ska faktiskt se ut så här. Den är inte riktigt mogen än, men snart får jag smaka.
Den här tiden på året byter jag ofta ut brödet mot squash-skivor. Det började en gång när brödet var slut och då får man ju ta vad man har som underlag för smör och ost. Något grönt ovanpå brukar det också bli, just här klippt blast från gul lök. Och så rostade solroskärnor på toppen, det är en ny idé för i år. Konstiga mackor, men goda!
Medan jag i sakta mak gräver för att kunna lägga ned rotspärren runt min blivande äng, funderar jag lite över livet, universum och allting och har börjat formulera en alldeles egen relativitetsteori.
För det är alldeles tydligt att en viss sträcka inte är lika lång i alla riktningar. Fyrtio centimeter längs markytan, till exempel, är betydligt kortare än fyrtio centimeter från markytan och nedåt. Det är också tydligt att skillnaden ökar ju längre sträckan är.
Där har jag inte hunnit undersöka det exakta sambandet än, men min hypotes är att antingen kvadraten på eller roten ur sträckan kommer in på något sätt.
Matte är inte min starka sidan, så när det blir dags att formulera ekvationer, får jag vända mig till systersonen. Men jag har inget emot att dela äran med honom. Dessutom kanske jag skulle kunna övertala honom att hålla talet på Nobelmiddagen. Jag är inte så mycket för det där med att tala inför folk.
Mamma har bett mig nysta ett par härvor garn, eftersom hon inte har någon nystmaskin. Och när jag ändå håller på, ska jag ta och nysta mitt Kalinka-garn. För nu tror jag att jag bestämt mig för nästa projekt.
I våras började jag förbereda för att få en egen liten äng, som jag skrev om här.
Nu börjar det bli dags för nästa steg och därför har jag grävt upp potatisen. Det blev inga jätteknölar. Eftersom poängen var att låta den suga ut näring ur jorden, har jag så klart inte gödslat. Men det blev drygt en halv hink i alla fall och det är gott så.
Jag kan konstatera att potatisen verkar ha trivts lika bra i på de båda halvorna, men där jag bara la den direkt på gräset och sedan öste över jord och kompost, är det rätt mycket ogräs. Och det vill jag ju inte ha i min äng, så kommande år ska jag gräva bort grässvålen innan jag sätter potatisen. Det blir lite mer jobb på våren, men mindre så här på sensommaren.
Ogräset är ett problem, det är mycket rotogräs och det konkurrerar ut ängsblommor. Men det finns överallt runt omkring och jag kan inte ge mig på att gräva bort all jord och ersätta den med ny. Så i stället ska jag försöka med att gräva ned en rotspärr runt den blivande ängen och sedan rensa riktigt ordentligt innanför den innan jag sår mina ängsfröer. Om jag kombinerar det med att vakta gränserna så att inte rev-ogräset sprider sig inåt så borde jag kunna ro det i hamn. Tycker jag. Det är värt ett försök i alla fall.