Idag har vädret inte varit inbjudande, så något vidare arbete med odlingsbänkarna blev det inte. Jag stannade inne och skolade om plantor istället.
När jag gick till förrådet för att plocka fram lite grejor, hittade jag den här terrakottakrukan. En gång har jag haft den till örter på balkongen. Nu har jag planterat smultron i småfacken och jordgubbar högst upp. Det kan nog bli fint om det lyckas.
Idag har mamma och pappa varit här och nu står julklappen på plats. 
Fjolårets odlingsbäddar är gjorda av återbruksvirke, årets av nytt, därför har de inte samma färg. Men sådant gör inget, tycker jag.
Nu är det bara resten kvar – lägga täckbark runtom och fylla lådorna. Sedan ska det odlas!
Idag har jag mest stått och strukit min brädor med linolja och terpentin. Stanken är bedövande. Väntar på att dagens sista brädor ska ha legat en lagom stund innan jag torkar av överflödet, så jag har fortfarande arbetskläderna på och jag tycker att hela jag stinker. Det ska bli skönt att ta av dem och byta till något annat. Kläderna får väl hänga ute i natt och så fort jag är klar i morgon, åker de i tvätten.
Lite trädgårdsarbete har det också blivit. Jag har förberett min nya kryddväxtrabatt.
Jag började med att snygga till kanten mot gräset, göra den skarpare och lite mer välformad. Sedan markerade jag kanten med stenar. Sådana hittar jag både här och där i trädgården och då kan jag ju utnyttja dem.
Därefter blev det lite ogräsrensning. Det var inte mycket att ta bort, så jag var tydligen noggrann i höstas. Så lade jag dit lite fjolårslöv. Grävde inte ned dem särskilt noggrant, jag har gott om daggmask som gott kan göra lite nytta.
Till sist lade jag så dit ett par klivstenar.
Nu har jag lagt över markduk. Inte för ogräsets skull, utan som en markering till katterna att det här inte är en toalett.
Här ligger min julklapp från pappa, material till två nya odlingsbäddar.
Han var här med dem i måndags eftermiddag. Nu ska jag behandla dem med linolja och balsamterpentin innan han kommer och snickrar ihop dem med mig som assistent.
Första momentet är att ställa dem i oljeblandningen och låta ändträet suga någon halvtimma. Först ställde jag två plankor i taget i blöt och tänkte att det här kommer att ta en evighet. Sedan insåg jag att om jag vänder plankorna åt andra hållet (det står en mindre fyrkantig burk i plåtburken) så får det plats med fyra brädor åt gången. Det är fint när man tänker till. 
När det är gjort, ska de strykas med olja. Men först måste jag inhandla en pensel, det glömde jag så klart när jag köpte oljan och terpentinen. Och så måste det vara uppehåll och inte alltför blåsigt. Terpentinångorna är inte hälsosamma att andas in, så jag måste hålla till utomhus. Det är bara att hoppas på vackert helgväder!
Att ägg spricker i grytan är ju en sak. Liksom att de exploderar om man får för sig att koka dem i mikron.
Men en mindre explosion när man kokar dem på gammalt hederligt vis, det har jag aldrig varit med om förut. Jag hoppade till i ren förskräckelse när det small.
Men ägget var lättskalat, bara att utvidga hålet lite grand. Inget ont som inte har något gott med sig!
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag har väldigt lite krukos.
Det visar sig att det inte är riktigt sant. Dels har den nog förökat sig, även krokus gör väl så?
Men jag har också hittat hobbar på undanskymda platser, som jag helt enkelt inte lagt märke till förut. Dem ska jag flytta till ställen där jag kan ha glädje av dem. Som till exempel innergården. Där fanns inte en enda vårlök när jag flyttade hit. Lite märkligt, för det är ju den del av tomten som syns från flest rum och bästa platsen att vistas ute på. Särskilt på våren, eftersom där är sol största delen av dagen och vindskyddat.
Det är kul att sticka randigt, för det känns som om det går lite fortare. Det där med ”Bara en rand till…” , ni vet. Och det kan behövas, för det här garnet är en bra bit tunnare än förra tröjan.
Nu närmar jag mig slutet på det första av de två färgade nystanen och klurar på hur jag ska göra med fortsättningen. Det finns många tänkbara sätt, men vad som kan funka beror ju på hur mycket resten av oket drar.
Fortsättning följer…
Måsarna är här – mitt bästa vårtecken.
När jag köpte penséerna och det andra i lördags, fick jag se att de sålde tulpaner på lök. På disken hade de satt några i en vas med bara någon centimeter vatten.
Det var jättesnyggt, så två lökar fick följa med mig hem och bor nu i min cylindervas som jag tycker så mycket om.
Det är kallt och jag har varit lite småfrusen hela dagen. Och så står jag här och gör sallad till kvällsmat. Voffor då då?
Ja, jag kan ju skylla mig själv. Till födelsedagsmiddagen i söndags köpte jag en stor påse blandsallad och tomater, som jag sedan totalt glömde bort. Fast jag tänkte att det såg lite snålt ut på grönsaksfronten. Så den här veckan har jag ätit sallad, vill jag lova. Men nu började den se ut att sjunga på sista versen och jag tror inte att den skulle stå sig till i morgon.
Jag tog fram en liten burk tonfisk av ett märke jag inte köpt förut och gav ifrån mig ett lite tjut av förtjusning när jag skulle öppna den Titta bara – inget besvärligt lock som ska öppnas med konservöppnare eller en öppningsring som måste vara en mardröm för alla med dålig styrka i händerna. Ett lock som dessutom har vassa kanter farliga för både djur och människor. Utan ett lock av tjock folie med en välfungerande öppningsflärp. Någon har tänkt till här! Någon som är ett föredöme för alla förpackningsdesigners! Någon som borde få ett pris!
