Nu eller aldrig

Nu har jag börjat förskeda gardinen. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska bära mig åt med detta eftersom den ska ha både tätare och glesare partier och dessutom några glesränder. Så jag gör mig omaket att förskeda som jag sedan ska skeda. Kanske onödigt arbete, men det borde i alla fall inte kunna bli fel. Väl?

Skeden är också en chansning, faktiskt. Kanske blir varpen lite för tät, men jag bestämde mig för att använda en sked jag hade. Går det så går det, annars får jag köpa en ny och börja om igen.

Spännande, detta!

Tredje gången gillt – nu blev det som det skulle!

Varpå nästa problem genast uppstår.

Jag har länge velat prova på våffelväv, men inte vetat till vad jag skulle ha det. Men så för ett tag sedan vävde Irene disktrasor i våffelväv och då blev jag inspirerad. Det jag nu funderar på, men inte finner svar på varken på nätet eller i mina vävböcker, är hur tätt inslaget ska vara. Det jag lärde mig på skolan var att inslaget ofta ska vara lite tätare än varpen. Men jag är inte så säker på att det gäller just i en våffelväv. Någon konstig magkänsla säger mig att man kanske bör sträva efter samma täthet i inslag som i varp. Fast där kan jag ju ha helt fel. Det hela kompliceras ytterligare av att jag har olika garn i varp och inslag och eftersom inslagsgarnet är köpt på loppis och saknar alla uppgifter, vet jag inte om det är exakt lika grovt som varpen.

Ja, ja, jag får testa och hoppas på det bästa (om ingen som läser detta kan ge mig lite ledning i frågan). Blir det inte riktigt som det ska, kommer det ju ändå att bli fungerande trasor.

Jag väver med en färg i varpen och en annan som inslag. En av mina klasskamrater på skolan gjorde en sådan våffelväv och det blev en så snygg effekt, färgen på tyget såg olika ut beroende på från vilket håll man tittade på det. Det där skulle man säkert kunna leka med, genom olika randningar i varp och inslag. Kanske en idé för framtiden.

Nu skedar jag samma väv för tredje gången. Hur många fel kan man egentligen göra på en varp som är 30 centimeter bred?

Nåja, jag tycker ju om att skeda. Om det bara inte vore för ryggen så gjorde det inte så mycket. Men jag har kommit på att om jag har skeden i bommen och står upp, så går det faktiskt lite bättre.

Vissa saker med vävning är faktiskt helt obegripliga.

Jag varpar, snabbt och lätt, en smal varp i vanligt cottolin av bekväm grovlek. Får en fläta som ser perfekt ut. Förskedar utan problem och tänker att det här kommer att gå som en dans.

Och så blir det dags att dra på och då sätter varpeländet igång att trassla. Och när jag till sist närmar mig slutet på varpen, är ett par trådar så här mycket längre än alla andra:

Alltså, det gör mig inte så mycket att det krånglar en del. Vävning är komplicerat, så det är bara att vänta sig. Men sådana här obegripligheter…Det är ju inte direkt kvantfysik jag sysslar med, så trassel och extra garn borde inte kunna uppstå ur tomma intet.

Undrar just om det kan ligga något i allt gammalt skrock kring vävning. Det kanske är bäst att ta höga steg över trösken när jag återvänder till ateljén, för att försäkra mig om att skälet i alla fall blir bra.

Nu är disktrasorna förskedade.

Jag började med dem av bekvämlighetsskäl, det blir mindre av borttagande och ditsättande av skaft om jag gör det i den ordningen.

Dessutom ger det mig mer tid att tänka kring gardinerna. Jag är verkligen ute på okända vägar där och fullt beredd på att det kan gå åt skogen. Men samtidigt ät det spännande med sådana projekt. Och om man lyckas så blir man ju alldeles väldigt glad.