Idag tog jag mig en tur till Skänninge och Mjölby. Brukar göra det vid den här tiden på året, för det är så vackert på slätten när vallmo och blåklint kantar åkrarna. Tyvärr är vägen smal och bitvis ganska krokig och i stor avsaknad av busshållplatser och parkeringsfickor, så det blev inte att stanna och ta kort.
Skänninge är en fin lite stad, men ganska död i jämförelse med Vadstena. Tyvärr var den mysiga kaffestugan jag brukar besöka inte öppen, så det fick bli en promenad på sta’n i stället.
Huvudmålet var återvinningen som är riktigt bra. Fast idag blev det billigt, bara en örthackare för tio kronor. Å andra sidan har jag varit på jakt efter en i några år. Väl hemkommen provade jag med lite basilika och hackaren var riktigt vass och bra.
En riktig miss gjorde jag. Där fanns fyra trädgårdsstolar med gung av grythyttanmodell, äkta eller ej må vara osagt. Det är bara några dagar sedan jag tänkte att jag skulle vilja ha några sådana och de här kostade 250 kronor styck, vilket inte är särskilt mycket. Men de var vitmålade och det passar inte alls hos mig, så efter mycket velande åkte jag därifrån utan dem. När jag passerade igen på hemvägen några timmar senare hade jag tänkt om, så jag svängde in till butiken igen. Men då var de redan sålda.
I Mjölby gick det bättre. Dit åkte jag enbart för att titta in i tygaffären. Där hittade jag ett flanelltyg som varken hade barnmönster eller var skotskrutigt, utan bara enfärgat blått. Och riktigt ”flanelligt” dessutom, inte så där mesigt som många flanelltyger visat sig vara nu för tiden. Jag har letat och letat på nätet och också skickat efter några tygprover, för jag vill ha ett riktigt varmt och gosigt nattlinne till vintern, men inte hittat något tyg jag gillade. Just idag hade jag glömt bort det där – och då bara sprang jag på tyget. Tänk, så bra det kan bli ibland!
Hemma kan jag njuta av vackra pioner. Det är inte dumt det heller. 
Och i zinkbaljan har de första morötterna tittat upp. Det ska verkligen bli spännande, det här med sandodling.
