Nu eller aldrig

Jag har massor med restgarner kvar från alla mina sockstickningar. För några år sedan började jag sticka på en filt med dominorutor för att göra något av dem, men det var inget roligt projekt. Kanske mest för att jag egentligen inte hade någon användning för en stickad filt.

Men för ett tag sedan bläddrade jag i en bok med restgarns-projekt och där fanns en bild på en tröja, stickad med färgbyte på varje varv . Hade jag bara hört talas om det, skulle jag nog slagit ifrån mig med båda händerna med tanken att det måste bli fruktansvärt grilligt. Men nu var där ju en bild – och tröjan var så snygg!

Så jag gick på jakt efter tunna sockgarner med 420 m/hg, som jag har överlägset mest rester av. Efter att ha repat upp det jag hade hunnit göra på filten och stickat ett par sockor till av garn som låg och väntade, bestämde jag mig för att jag nog hade tillräckligt med rester.

Och nu har jag satt igång.

Det enda lilla abret är att jag stickar runt . Inga kanter med naturlig plats för färgbyte. Ingen fåll att gömma garnändar i. Varför göra det lätt för sig när man kan krångla till det?

Jag har provat några varianter och tror att jag hittat en gångbar metod. Fast jag behöver testa lite till, så jag skriver mer om det när jag kommit en bit längre.

Det här blir ett långtidsprojekt, kommer säkert att sticka (!) emellan med annat då och då. Men det är ju en ulltröja och nu går vi mot varmare tider, så det räcker att den blir klar framåt nästa vinter.

Efter att ha ”lus-tittat” på instruktionsvideon för dubbelstickning insåg jag att jag missat den lilla, lilla detaljen med att sno garnerna om varandra i början på varje nytt varv. När jag väl fatta den självklara lilla saken, gick det snabbt att sticka grytlapp nummer två, sy ihop ettan i kanterna och blocka dem.

Idag satt jag mig så ned för ar att virka dit ett par hankar.

Det är ju inte precis textilhantverk på någon högre nivå och dessutom är det bara ett par veckor sedan jag gjorde det senast. Lätt och enkelt gick det då, det satt liksom i ryggmärgen.

Men idag! Jag fick inte till det hur jag än gjorde, kunde bara inte begripa hur man ska bära sig åt för att virka runt en kedja med luftmaskor. Efter fem, sex försök fick jag ett mindre psykbryt. Det gick över när jag insåg att det nog borde finnas en beskrivning på nätet. Två sekunders titt på en YouTube-video, så var jag på banan igen. Fast lite förnedrande kändes det att vara tvungen att ta hjälp för en sådan sak. Nå’n där ute som har en vettig hjärna till salu?

Nåja, nu är de klara. Kanterna är lite småfula på sina ställen, men man kan ju inte räkna med perfekt resultat på första försöket med en ny teknik. Så jag är nöjd och de kommer att bli en ny fin lime-detalj i mitt lime-iga kök.