Nu eller aldrig

Jag tog en liten paus i koftstickandet för att göra ett par muddar av garnet jag köpte i lördags. Det var ett roligt litet projekt. De ser rätt avancerade ut, men var väldigt lätta att sticka. Det enda kluriga var att mönstret inte angav någon stickfasthet och man börjar med att lägga upp i volangkanten för att sedan minska antalet maskor – rejält. Jag lade upp 110 och var nere i 38 när flätorna började. Så jag visste inte om storleken skulle bli bra förrän jag kommit halvvägs på den första. Ett tag trodde jag att den skulle bli lite för liten, men det blev bra i slutänden.

Halva nystanet är kvar, så det får nog bli ett par muddar till framöver. Funderar lite på någon spetsvariant, och kanske att kombinera med den lilla rest av jakgarn jag fick över från sjalen.

När jag satt och stickade på koftan och vände mig halvt om för att rätta till kuddarna bakom ryggen, blev jag plötsligt varse något jag inte tänkt på tidigare. Det är nästa otäckt hur lika färgerna är.

Kuddfodralen är sydda av den första väven jag gjorde på Gamleby folkhögskola. Då fick vi helt enkelt välja garna ur skolans eget förråd för att komma igång istället för att vänta på garnbeställningar. Och garnet till koftan köpte jag på rea, plockade ihop något av de färger som fanns kvar. Halvt om halvt slumparade färgval i båda fallen alltså, och så blir det så på pricken lika.

Kan ni gissa vad det här är? Någon?

Svar: nästan en hel upprepad ärm.

Jag märkte redan sist jag provade att den verkade sitta lite tajt, men intalade mig själv att det nog skulle fixa till sig med tiden. Jag har stickat så mycket efter det här mönstret och aldrig haft några problem med ärmarnas passform. Men när jag kommit en bit nedanför armbågen provade jag igen och insåg att det inte fanns en chans att få den tillräckligt vid ens med en rejäl blockning. Så det var bara att sätta igång att riva upp. Ärmkullen får vara som den är, där fungerar det. Men minskningarna måste göras betydligt mer sällan.

Jag vet precis vad som gått fel och jag har bara mig själv att skylla. Stickar man en tjock vinterkofta, ska man naturligtvis inte använda det gamla vanliga bystmåttet, utan mäta UTANPÅ en tröja av det slag man tänkt att bära koftan över.

På kroppen funkade det bra, fast jag borde börjat tänka till redan där eftersom jag för ovanlighetens skull måste öka livet lite för att få den att sitta bra över ändan. Men med ärmarna funkade det alltså inte alls.

Ja, ja, nu är det upprepat och det är bara till att ta nya tag och se glad ut.

Det är inte många gånger jag stickat ett plagg med knappar och senast var för över tre år sedan. Så när jag kom till framkanten på koftan gick stickningen från express- till snigelfart. Började med att göra kanten i vanlig 2+2-resår, men blev inte nöjd, rev upp och stickade två räta och en avig istället.

Så blev det dags för knapphålen. Det finns några beskrivningar av sådan i boken, men den variant som skulle passa förstod jag inte riktigt beskrivningen av. Så då fick jag lagga ned rätt mycket tid på att leta i böcker och på nätet och testa olika hål på en provlapp.

Sedan skulle jag göra halskanten. Provade att göra den rätt bred, men det blev inte alls bra. Så då fick jag repa upp och göra om och sedan valde jag en avmaskning som inte funkade och fick göra om den också.

Fyra dagar har jag hållit på och nu får det duga, fast jag inte är riktigt nöjd. Översta knappen sitter lite snett i förhållande till de andra. Hålet till den finns på halskanten, som är stickad vinkelrätt mot framkanten. Det gick helt enkelt inte att placera det precis över de andra knapphålen.

Värre är det att avmaskningen på framkanten går lite i vågor. Kanske kan man virka en rad maskor på baksidan för att tajta till den. Tror att jag ska prova med det.

Nu är det bara ärmarna kvar och med dem borde det inte uppstå några problem, så nu hoppas jag att hastigheten kan öka igen.

Nu har jag hunnit så långt på koftan att jag kunna prova en första gång, och jag tror att det här kan bli riktigt bra. Garnet är grövre än vad jag oftast stickar med, så det går rätt fort. Men jag jag tycker bättre om att sticka med lite finare stickor.

Det är första gången jag stickar en kofta ur The Knitter’s Handy Book of Top-Down Sweaters, boken jag älskar att nämna för att den är så fantastiskt bra. Två metoder beskrivs; antingen lägger man till några maskor längst fram, stickar runt och klipper sedan upp, eller stickar man fram och tillbaka. Med den första metoden slipper man ju att sticka aviga varv, men å andra sidan innebär det att man klipper sönder garnet och då kan jag ju inte repa upp och återanvända det om om jag skulle vilja det i framtiden. Så det fick bli fram-och tillbaka-stickning.

För ett och ett halvt år sedan ungefär köpte jag ett gäng Létt-Lopi på rea för att sticka en kofta. Jag plockade på mig olika lila/rosa färger som jag tyckte om.

Jag hade i tankarna att kanske sticka ett mönster och gick och klurade på det rätt länge. Sedan hörde eller läste jag någonstans att om man vill vara säker på att kontrasten mellan färgerna är tillräckligt stor vid mönsterstickning, kan man ta ett svart/vitt kort på garnerna. Om de gråa nyanser man då får ligger nära varandra, kommer mönstret inte att synas särskilt väl. Så då tog jag en svart/vit bild och ni kan ju själva se vad som hände.

Det verkar inte riktigt värt mödan att mönstersticka, så jag tänkte om. Nu får det istället bli spontanrandad kropp, rosa ärmar, och kanter och muddar i den mörkaste färgen. Tror jag. Inget hindrar mig från smärre ändringar under resans gång. Jag har lite olika mängder av de olika färgerna, så det får styra rätt mycket av vad jag gör.

Återkommer med vidare rapporter när jag kommit så långt att koftan går att sätta på provdockan.